37 dagar på en öde ö, del 1.

Efter den häftigaste flygningen någonsin, över vulkanöar och orörd djungel landade vi på Halmahera. Från flygplatsen åkte vi efter gropiga vägar och hamnade till slut i en somnig fiskeby. Vi lämnade våra tillhörigheter på ett mörkt losmen och vandrade iväg för att få någonting i våra tomma bukar.

När vi slagit oss ner på en liten servering och beställt in vårt ris upptäckte vi två papegojor som fanns i anslutning till serveringen. Det visade sig senare att det fanns papegojor i nästan varje hushåll i denna by. Det ena ledde oss till det andra, och vi hade slutligen köpt en papegoja för 400 kronor.

Med en papegoja som sällskap tog vi oss mot hamnen. Där träffade vi en man som förstod vilken ö vi menade efter att jag hade skrivit namnet i dammet på vägen tre gånger, stavat på tre olika sätt. Denna man var villig att ta oss till ön, men det enligt honom fanns det människor på ön som tog hand om fyren. Det kom fler män och de sa samma sak. Vi vet av erfarenhet att man aldrig kan lita på vad människor säger i Indonesien, man måste fråga runt bland många människor innan man kan dra en slutsats. Vi gick vidare för att fråga fler människor om ön. Några sa samma sak som männen hade sagt, andra sa att det inte fanns några människor där alls. Någon sa att det fanns människor där som arbetade med att plocka kokosnötter och någon sa att det inte ens fanns kokosnötter där. Det var omöjligt för oss att dra en slutsats.

Vi kom till slut fram till fiskmarknaden där det satt en tatuerad bugines och drack en inhemsk sprit som får Fernet Branca att framstå som hallonsaft. Vi blev bjudna av spriten på Indonesiskt vis, ett glas som går runt bland alla. Till detta fick vi en Indonesisk variant av sushi. Den tatuerade buginesen kallades lämpligt för Tattoo och berättade att han hade en vän med båt som kunde ta oss ut till ön för ett lägre pris än vad vi tidigare fått. Efter ett tag dök en skäggig kort man med malariagula ögon upp och Tattoo pekade på honom och sa att denna man hade en båt. Jag såg direkt på Sebastian och förklarade att jag inte kände att denna man ingav något större förtroende. Glasen gick runt och nya flaskor med sprit öppnades. Vi blev så klart fulla, minst sagt. Dagen blev till kväll och det fortsatte likadant.

Vi vaknade dagen efter i vårt ofrivilligt mörklagda rum. Elen var avstängd och därmed fläkten också. Klibbiga, varma och med tunga huvuden tvingade vi oss ut för att försöka införskaffa oss det vi skulle ta med till ön. Vi gick och åkte runt hela dagen för att skaffa fram det som vi tur nog tidigare hade skrivit ner på en lapp. Sebastian agerade ganska apatiskt och pratade mer med papegojan än med mig. Jag ville inget hellre än att få sova. Trots det att vi hade skrivit upp det vi behövde ha med oss glömde vi en del och köpte för lite av annat. Nurdin överraskade och visade sig rakad och såg då något mer förtroendeingivande ut, och efter att ha spenderat en kväll med honom kändes han som en bra människa.

Nurdin beslöt att vi skulle börja packa in sakerna i båten klockan 03:00 dagen efter. Nurdins lillebror skulle komma med motorcykel till vårt losmen och hjälpa oss med packingen. Våra klockor ringde men ingen dök upp hos oss. Det visade sig att de båda männen hade sovit över när Sebastian fick nog och gick till Nurdins hus för att se hur det gick. Våra saker flyttades till båten och sedan inleddes ännu en väntan, tidvattnet var tydligen för lågt för att vi skulle kunna ta oss ut.

Under morgonen bestämde vi oss för att vi inte skulle åka till den ö vi först hade bestämt oss för att åka till. Risken för att det skulle bo människor där kändes för stor, och dessutom hade några män sagt att det då och en månad framåt inte gick att ta sig iland på ön med båt. På google earth hade vi sett andra öar som vi skulle passera på väg ut mot den egentliga ön, och planen var att vi skulle stanna på någon av dessa. Öarna låg närmare land än vad vi ville att de skulle ligga, men vi kände oss bara glada över att få komma till en ö.

Vi bestämde oss för att gå iland på denna ö. En ö större än den ö som vi förra året spenderade 23 dagar på. Tät djungel, öppna kokosnötfält, savannliknande områden fanns förutom den strand som omfamnade hela ön. Det visade sig även finnas en fyr som sedan 24 år varit övergiven.

Den första dagen byggde vi ett tillfälligt regnskydd. Vi köpte en presenning på 3×2 meter, hur vi tänkte då vet jag inte, förmodligen inte alls. Vi hängde upp en av våra totalt värdelösa hängmattor med inbyggt regnskydd för att förvara maten i. Sebastian fiskade upp vistelsens första två fiskar som vi åt tillsammans med ris. Trötta och nöjda somnade vi i vårt tillfälliga boende.

Under den första natten drog en storm förbi. Vindarna visade oss att vårt tillfälliga boende inte var någonting annat än just tillfälligt. Tur nog förde inte stormen med sig något regn, och den drog förbi ganska snabbt. Vi reparerade det som behövdes och somnade sedan om. Morgonen kom och vi vaknade till den syn som bilden visar. Ännu en storm var på väg, denna gång med tillhörande regn. Så gott vi kunde täckte vi våra tillhörigheter med ponchos och väntade på vad som skulle komma. Vindarna blåste rakt in mot vårt skydd och regnet följde med, en timme senare stod vi blöta och kalla och skrattade åt vårt skämt till skydd. I hängmattan med inbyggt regnskydd var det en 10 cm djup pöl där maten simmade omkring. I denna stund bestämde vi oss för att följa ett logiskt råd: ”utnyttja det naturliga skydd som redan finns”. Vi tog våra saker och flyttade in i fyren på andra sidan ön.

Flytten och städningen av fyren tog i princip hela dagen. Ett tjockt lager damm låg som en matta på golvet och det krävdes många sopningar innan det kändes ok.

Fyren visade sig även den ha sina brister. Det första som hände var att en råtta gjorde återkommande besök om nätterna. En och samma råtta, natt efter natt. Vi byggde ett bord till maten för att skydda den, men råttor kan ju så klart klättra. Vi försökte stänga ute den med hjälp av stora vattenflaskor i dörröppningen, men råttor kan ju så klart även hoppa. Jag laddade harpunen och låg och väntade på att den skulle komma nära, men denna råtta visste vad han höll på med. Så länge jag höll i harpunen höll sig råttan utanför fyren. Så fort jag lagt ifrån mig den för att somna kom den tillbaka. Efter att vi lekt katt och råtta ett tag försökte råttan lura mig genom att springa upp på en stock som ledde upp till andra våningen. Där uppe stod den i ett hörn och tittade på mig, hånfullt. Jag försökte lura den genom att ta bort stocken. Jag lurade ingen förutom mig själv, för kvällen efter var den tillbaka. Under våra kvällar tillsammans fick råttan ett namn, Ruben. Jag tror att Ruben var skeppsbruten på ön precis som vi, och vi utvecklade en relation. Ruben visade sig ändå vara en bra råtta, han åt bara väldigt lite av maten, och lämnade aldrig några större spår efter sig. Han höll sig för det mesta till att ta några smulor av papegojans kex. Till slut kastade jag inte längre stenar efter honom utan lät honom vara, han var ju bara sugen på kex och väldigt ensam.

Det visade sig även att fyren inte fungerade helt bra som regnskydd. När det regnade kraftigt och vinden låg på från fel håll regnade det in genom två små fönster, genom dörren och från övervåningarna. Där vi lämpligt hade lagt ut våra liggunderlag och vigt till sängplats samlades en stor vattenpöl. Vi höjde upp sängplatsen med hjälp av tre stockar och ett gäng pinnar. Sängen blev obekväm, men vi slapp bli blöta. Pga vår lathet gjorde vi inte några större ansträngningar för att få sängen bekvämare, något en massör får ta skit för nu. Vi förbättrade det mesta i fyren under den första veckan. En eldstad, bord för mat och packning, sittstockar och annat. Till slut kändes det som ett funktionellt och trevligt boende.

Ön var allt annat än öde. Det fanns tusentals flygande hundar som huserade i träden. Dessa hundar kändes spännande från början, men tröttade ut oss till slut. Dessa djur tog sig till fastlandet om nätterna och åt sig mätta, sedan hängde de i träden och förde ett jävla liv under dagarna. När de sover är ett mysterium omöjligt att lösa. Skulle det finnas en lista över några av världens dummaste djur skulle dessa hamna i toppen. När en fladderhund har hittat en lämplig plats att hänga på kommer snabbt en annan för att ta denna plats. Detta resulterar i att det blir bråk, och när dessa djur bråkar så skriker de verkligen på varandra. Denna onda cirkel tar aldrig slut, vilket resulterar i att de skriker hela dagarna. Dessutom kvalar de förmodligen in på topplistan för äckligaste djurbajset också. En klisteraktig tomatpuré som nästan är omöjlig att få bort från fötterna täcker platserna under träden där de för sitt oljud.

Del 2 publiceras så snart den är skriven.