Irriterad är ett ord som inte räcker till för att beskriva mitt känslotillstånd just nu. Till det goda hör att jag i dag efter många timmars letande hittade ett ställe som transporterar människor från Kuala Lumpur till Taman Negara. Till det jävliga hör att jag efter en näst intill perfekt dag stötte på vissa motgångar. Jag behövde ta ut pengar från en bankomat här i KL innan jag reser till Taman Negara, för där finns det säkerligen ingen ATM och jag har tidigare tvingats lämna ett fint ställe pga detta. Jag gick ut för att ta ut pengar runt 00:00, den första var tillfälligt ur funktion, samt nästa och den tredje. Jag fick veta att de skulle vara avstängda till klockan 02:00. På min väg hem halkar jag till på en av de tusentals jävla klinkerplattor som finns på alla trottoarer här i Asien. Samma fula jävla tå jag slog sönder förra gången får sig en smäll och böjs framåt till en onaturlig position för en stortå. Det gjorde fruktansvärt ont, kanske mest för att den fortfarande var en aning skadad från förra gången. Nu har jag åter igen äckligt ont i den, och hur mycket kommer jag kunna vandra runt i djungeln när min tå mår som den gör? Men det spelar ingen roll, jag tänker åka till Taman Negara, jag tänker vandra ut i djungeln hur jävla ont det än gör i min tå. Kuala Lumpur kan dra åt helvete, och den person som kom på att använda klinkers på trottoarerna borde torteras. Jag har mött hur många som helst som också halkat på dessa dödsvägar. Hade detta varit USA skulle jag stämma skiten ur staten!
Och inte nog med allt detta. Jag väntade så klart fram till klockan 02:00 för att kunna ta ut pengar, men är det någon som tror att bankomaterna var öppna? Svar: NEJ!
Så nu får jag väl kanske 4 timmars sömn, tack så mycket!
Nu kan det låta som att jag vill begå självmord, men det vill jag inte. Och ingen behöver oroa sig för detta nu när det förmodligen kommer vara rätt tyst från min sida. Taman Negara är som sagt en nationalpark och jag kommer befinna mig mitt i den, i urskogen, där de förmodligen absolut inte har internet.
Nästa gång jag uppdaterar denna blogg ska jag bjuda på BILDER. Godnatt!
hahaha
du är så rolig 🙂
mera mera mera
Jag älskar verkligen o läsa din blogg jonny =) ett flertal gånger (som denna tex) tycker jag verkligen så synd om dig, men tyvärr är det sånna saker man kan få räkna med när man e ute o reser 🙂 tro mig, jag har varit lika frustrerad på min resa 🙂 men sen när du kommer hem kommer du bara garva åt allt.
du skriver sjukt roligt iaf, har varit dålig på att kommentera, men ska bli bättre ;). hoppas du får det bra nu i taman negara iaf. åkte aldrig dit faktikst, får bli en annan gång kanske om det nu är bra. väntar tills du kommer därifrån så du kan ge ett statement. Ta hand om dig. PEACE!!!!
Hej!
Tråkigt att höra om din fot men kul att du inte ser det som ett hinder på ditt äventyr!
Sjukt kul att följa din blogg med humoristiska inlägg plus att man får del av det riktiga asien.
Om det nu är så att du skulle vilja kunna lägga upp obegränsat med bilder så föreslår jag Blogg.se som är otroligt enkelt att använda också.
Hoppas på en massa vackra bilder vid nästa uppdatering, all lycka på färden!
Ajdå! Hoppas att inte att det är samma tå som du slog i när du ”ramlade” av min spaghettirygg? ;P
Hoppas att du har det bra och hittar några orangutanger att fota åt mig!
Kramar
Tjena…Måste säga att jag blir imponerad av dig..Du har tagit ett riktigt stort steg….Hur kom du till insikten med att du ville ut o resa?
Själv så planerar jag att sticka iväg till hösten..Sälja min lgh och var ute i ca 6 månader och backpacka i Asien…
Hare bra/Marcus
Det var inte sa svart att ta beslutet, jag hade lange dromt om att gora en san har resa. Hamnade i en kris med mig sjalv, blev lampligt uppsagd fran jobbet och sedan var det bara att kora. Jag ville helt enkelt uppleva mer an 7-16 jobb och kalla vintrar, och det gor jag nu 🙂
Ut och res, tveka inte!