23 dagar på en öde ö.

Robinson Cruse, Den Blå Lagunen och Cast Away. Vem har inte drömt sig bort till klarblått vatten, kritvita stränder och kokospalmer när de sett dessa filmer. I hela mitt liv har jag drömt om att leva pa en öde ö, få kämpa för maten, aldrig leva i överflod och verkligen få testa sina gränser. Vi fick chansen att åka till en relativt stor öde ö, mitt i stilla havet. Här kommer historien och bilderna.

Ön, som jag inte tänker nämna vid namn, tog oss 10 timmar på ett stormigt hav att nå. Uppskattningsvis är ön cirka 700 meter lång, strand, skog och berg täcker ön. Det är här vi ska spendera 23 dagar, helt ensamma, och med mat som inte ens skulle mätta en person om dagen med oss.

Nu gjorde vi det lite enklare for oss, men så här skulle historien kunnat ha börjat, uppspolad på en öde strand.

Hur många kokosnötter vi öppnat på vår kokosnötsöppnarbräda går inte att räkna, men är det någonting vi kan nu, så är det att öppna kokosnötter.

När vi ville lyxa till det lite, fick vi klättra upp i någon palm för att få tag på de färska kokosnötterna som har en helt annan smak och konsistens jämfört med de som ramlat ner på marken.

I början fiskade vi med ett kastspö. Vi plockade upp fiskar som om det var det enklaste i världen. Två kast ut från stranden och sedan satt det en fisk på kroken. Vi blev nästan lite besvikna över att det var så lätt att skaffa mat, för vi åkte ju ända till den har ön för att få en utmaning. Men sedan hände det någonting, den sjunde dagen kom, och allt vände. Vi fick fisk kanske var tredje dag om vi hade tur, och utmaningen började.

Vi köpte med oss två hemmagjorda harpuner till ön, dessa gick sönder efter mindre än en dag. Jag gjorde om den ena till en armborst för att jaga skogshöns och råttor. Sebastians harpun fungerade skapligt bra, men eftersom vi hade fått hårda varningar om att det fanns riktigt farliga strömmar utanfor, sa gjorde vi inte sa många försök att fiska med dessa igen.

Efter att ha tröttnat på att jaga råttor och efter att vi lyckades fånga en skogshöna hade jag ingen storre anvandning for min armborst. Jag gjorde om den till den enklaste varianten av en harpun, en järnpinne och en bit gummi. Jag lyckades fånga småfiskar med denna, men hur små de än var så smakade de sjukt bra och jag vet inte om jag någonsin blivit sa glad av att lyckas fånga en fisk som när jag första gången fick en med denna.

Varje dag när tidvattnet gick ut var vi ute och letade efter ätbara saker.

Den har bläckfisken är något av det äckligaste jag någonsin har ätit, men den räddade vår dag och vi fick mat i magen. Den lycka som Sebastian kände när han fångade den här är nog ganska svårt att förklara, men han sager att han aldrig någonsin har blivit så glad över att lyckas fånga någonting. Och det hela handlar ju om mat, vi fick mat för dagen, en sådan enkel sak.

Såna här krabbor var självklart de mest sällsynta krabborna, just for att de hade stora klor med mat i. Vi fångade dem när tidvattnet gick ut, men de fanns aldrig i några större mängder.

Den här jättemusslan smakade helt okej, lite seg, men ända helt okej.

Här bodde vi under vår vistelse på ön. Ett golv och ett tak i princip. Denna boning har folket från den närmsta ön byggt för att kunna sova i när de är på ön för att fiska.

Vi byggde ett eget litet ställe på stranden, men vi insåg att det skulle vara bättre att bo i det som redan fanns.

Mitt emot stället vi sov i, låg matlagningsplatsen. Nu kan en matlagningsplats låta väldigt tråkigt. Men nästan allt handlade om mat här, vi letade mat, fångade mat, lagade mat, åt mat, drömde om mat, pratade om mat, längtade efter mat.

Den sjunde dagen kommer aldrig försvinna ur våra tankar. Med till ön tog vi två hönor, Majsan och Agda. Vi bestämde att den sjunde dagen skulle vara en festdag. Då slaktade vi Majsan som var lite hängig, vi grillade henne i flera timmar och panslade henne med en sjukt härlig marinad. Vi hade med oss två pepsi var, och vi skulle avnjuta en av dessa också. Jag var sa fruktansvärt förvantansfull och glad för vad jag skulle få äta.

Men någonting hände. Jag började svulla i mig av Majsan, och kände att det började sticka i min mun. Jag frågade Sebastian varför det stack i min mun, och han tankte efter i någon sekund och insåg sedan att det även stack i hans mun. Efter yttligare en stund svullnade våra läppar upp och det var uppenbart, vi hade fått i oss något olämpligt.

Om ni kollar på bilderna ser ni två stora blad, dessa blad hade vi lagt upp fisk på tidigare och vi hade inte upplevt några problem. Skillnaden nu var att vi delade Majsan på ett blad med en kniv, och då gjorde vi även hål på bladen. Och självklart var dessa blad giftiga.

Ångesten jag kände efter detta går inte att beskriva, en blandning av att inte få äta upp Majsan, och att jag blivit förgiftad av något blad jag inte hade en aning om vad det kunde göra med min kropp. Jag var någon millimeter ifrån att börja gråta, mest för att jag inte fick äta. Sedan försokte jag spy, men kunde inte. Inte ens min pepsi var god att dricka. Men tur är att vi överlevde, och att vi nu kan skratta åt vad som hände, och åt att vi var sä jävla puckade.

Det här är Tove Långnäbb. Henne hittade vi på stranden medan vi slaktade en skogshöna som vi fångade tidigt den morgonen. Tove hade en skadad vinge och var full av någon sorts frö som klibbar fast i fjädrarna på fåglarna så att de inte kan flyga.

Tove bodde hos oss i nästan en vecka, tills hon enligt Sebastian bröt nacken när hon ramlade ner från sin plats på en bjälke. Hon fick hur som helst avlivas, vilket kanske var bäst då hon ända inte skulle ha klarat sig utan oss nar vi hade lämnat ön.

Bilderna från stranden är från den tänkta frislappningen, då vi trodde att hon skulle kunna flyga iväg, men det blev en krashlandning rakt ner i sanden och hon fick komma tillbaka till sin bjälke hos oss.

Detta frö som klibbar ihop fåglarnas fjädrar var riktigt hemska. Varje kväll ramlade det ner fåglar från himlen. Under vår tid på ön hittade vi kanske 20 stycken långnäbbar som fastnat i detta. Vi lyckades rädda hälften.

Dessutom hittade vi en annan sorts fågel, någonting som vi tyckte såg ut som en gök. Denna åt vi, det kanske inte var mycket mat, men den smakade riktigt gott.

Soluppgång, solnedgång och fullmåne. I solnedgången tvättade jag ofta av mig dagens smuts eller tog tillvara på det sista ljuset för dagen.

I soluppgången satt jag ofta för att vakna till. Det hände en morgon att ett gäng delfiner också vaknade till i samma soluppgång, något som finns pa film.

Fullmånen på den här ön var helt klart magisk. Den lyste upp allt till någonting som inte var dag och inte natt. Det är även när det är fullmåne som sköldpaddorna gillar att gå upp på stranden för att lägga sina ägg.

På ön fanns det skogshöns. Dessa höns blev något som tog upp mycket tid för oss. Vi ville äta en hona, och vi behövde därför fånga en. Vi började med lite försök att smyga oss på dem, sedan att springa efter dem och lite sånt. Sedan övergick vi till att ligga på pass, detta fungerade bra och hönsen kom. Men vi lyckades ända inte få någon höna på tallriken. Hönsen slet sig från pilarna, och vi behövde komma på ett bättre sätt för att fånga dem.

Och löningen var en hängmatta och lite rep. Vi lyckades fånga en höna, och även om den var fruktansvärt seg att äta, sa var den riktigt god.

Så här ser man ut efter några timmar på pass utan lycka en tidig morgon.

Hönorna Agda och Majsan. Agda var den drygaste hönan jag någonsin träffat, hon grinade och grät så fort någonting inte var bra. Hon fick alltid som hon ville eftersom hon lät så illa så fort hon ville något, precis som en liten unge.

Antingen har jag varit och tvattat mig i havet, eller sa är jag jäkligt lycklig efter ett lyckat toalettbesök, svårt att säga.

De riktigt bra dagarna började med en störtskur. När dessa skurar kom kunde vi ta en sötvattensdusch under duschpalmen, vilket är en ren lyx. Dessutom hittade jag en uppspolad tub med ”deep clean action” ansiktstvätt för män, denna lyxade vi till med ibland när dagen behövde livas upp.

Ön var även infekterad av brunråttor. Dessa små gnagare verkar finnas överallt på denna jord. Det fanns riktigt många, och i början sprang de omkring uppe i vår lilla boning till och med. Det blev vår kvällsaktivitet att jaga dessa råttor. Sebastian tog som mest 11 stycken på en kväll. Vi tänkte även äta en, bara för att vi var nyfikna på hur de smakade. Men efter att vi grillat en ångrade vi oss, och åt aldrig någon råtta.

Nu verkar det kanske som att det mesta var frid och fröjd på vår öde ö. Men det är svårt att förklara hur jobbigt det var ibland. Att vara konstant hungrig, trött och sliten är inget som är lätt. Ibland däckade man bara, orkade inte göra något. Denna bild är från en gång då jag var riktigt sliten och inte alls mådde bra.

Myggnätet påminner även om hur sjukt mycket mygg det fanns på ön, i slutet gick det ibland inte att sitta utanför myggnätet på dagarna då myggen blivit så många pga allt blod de fått av oss.

Jag byggde en fiskrök som vi aldrig använde, men jag blev aktiverad i någon timme i alla fall. Och hålet fungerade bra till att elda upp skräp i senare. Detta med att vara aktiverad är viktigt när man är på en öde ö. Har man alltid saker att göra så går tiden fort och psyket håller sig på en jämn nivå. För jobbigast var det när vi inte hade något att göra, eller när vi inte hade ork att göra något.

På vår kära öde ö fanns det även kokosnötkrabbor, väldens största landlevande ryggradslösa djur. De bodde i små grottor i bergspariterna och vi fångade dem genom att binda fast kokosnötter utanför deras hålor och sedan smyga oss på dem när de åt. Sebastian drog även ut den största vi fångade från dess håla, något vi har på film och som kommer visas senare. Bilden på tunnan visar vilken styrka de har i klorna. Vi fångade två som vi ville ha till frukost, band dem med 200 meter snöre och la dem i denna tunna som var hel på kvallen. När vi vaknade var tunnan sönderklippt och en krabba hade lyckats rymma. Fruktansvärt gott, precis som det mesta andra lyxiga vi fick äta på ön.

När vi kom till ön bestämde vi oss fö att vi inte ville störa sköldpaddorna, att vi kanske kanske skulle ta två agg var om vi hittade någon skoldpadda som höll på att lägga ägg. En dag när vi inte lyckades få någon mat och vi var riktigt hungriga bestämde vi ända för att ta två ägg var från redan lagda ägg. Vi försökte gräva upp dem, men gav upp rätt snabbt då vi gjorde av med mer energi än vad vi skulle få ut av maten. Dessutom visste vi inte riktigt hur vi skulle göra för att hitta direkt till äggen, något som vi fick lära oss senare.

När det var dags att slakta Agda, fick jag för mig att använda mig av svingmetoden för att avliva henne. Hurvida denna metod fungerade bra eller inte vet jag inte, men nästa gång blir det nog till att bara hugga av huvudet, för att vara på den säkra sidan.

Rambo eller Pippi långstrump, vem är det egentligen jag reser med? Skämt och sida, man gör allt för att skydda sig mot myggen.

En liten tur upp till det bergiga området på ön, livsfarliga klyftor som är flera meter djupa och gömda av små snariga buskar.

Vi fick inte så många bilder på oss tillsammans, men här är i alla fall några arrangerade bilder.

Jag tänkte dessutom passa på att säga att jag är så jäkla glad över att jag har fått resa med och lära känna den här mannen. Jag tror inte att någon annan skulle vara med på alla ideer som jag får, eller att någon annan skulle komma med så bra idéer som han gör. Utan honom skulle jag inte ha fått uppleva allt det jag fått uppleva under den här resan. Så, vi tackar herren för herr Sebastian Hedin!

Den näst sista dagen kom det här gänget till ön, det är folk från den närmsta ön som åker till vår ö för att fiska. Denna gång skulle de fiska hummer som de säljer för 80 kronor kilot senare. De fiskar dessa med hjälp av en ficklampa och ett par dykbrillor, sedan drar de ut mitt i natten och dyker efter dem.

De kom egentligen som en räddning. Vi hade i princip slut på cigaretter, inget sött och orken fanns inte längre. Sedan kom de hit, bjöd på koppar fulla med kaffe och cigaretter.

Sköldpaddorna och deras ägg som vi skulle vara så rädda om, gick Papuanerna och grävde upp direkt när de kom till ön. Det är ju så de lever, så vi ska inte döma dem. Dessutom var äggen riktigt goda.

De hittade även en sköldpadda den första natten, något vi misslyckats med. Vi missade säkert 8 sköldpaddor under vår vistelse där. Det kändes riktigt tråkigt att denna sällsynta varelse skulle bli mat, och att slakten dessutom var något av det värsta jag sett gjorde inte saken bättre. Men vet ni, vi åt av sköldpaddan, för i grund och botten så är den lika mycket mat som en höna.

En annan intressant sak som hände är denna. Sebastian rökte upp sina cigaretter snabbare än jag. Så först gav jag honom ett helt paket av mina, och samma dag som dessa herrar kom till ön delade jag upp mina sista cigaretter och överraskade honom med ett paket gjort av blad och något gammalt snöre.

Sedan hände det intressanta, nästan det första som händer, är att mannen som slaktar sköldpaddan ger mig det enda paketet riktiga filtercigaretter som de tagit med sig. Gudang Garam, kretekcigaretter som jag och Sebastian hade suttit och drömt om. Är det karma, eller?

De här bilderna är från när vi precis har kommit på båten som ska ta oss hem, vi har fått en varsin Gudang Garam och jag tror att bilderna kan berätta så mycket mer om vad vi känner, än vad mina ord kan göra.

Under vår 10 timmar långa resa tillbaka stannade vi i en by där vi köpte lite mat, godis, en coca cola och lite cigaretter. Vi åt upp allt detta och efterat fylldes både jag och Sebastian av en känsla att vara höga, vi blev höga av all mat och allt socker, en känsla som jag aldrig tidigare har upplevt.

En utslagen Sebastian somnar med efterlängtad musik i öronen på hotellrummet tillbaka i Kota Biak.

Det finns för mycket att berätta om vilka känslor vi har upplevt under den här vistelsen och efteråt. Vi har hur som helst förmodligen lärt oss något viktigt, vi kanske har fått en lite större insikt i hur det verkligen är att inte leva i det överflödsamhälle som vi lever i. Vi kanske i alla fall ett tag kan uppskatta det vi får, istallet för att bara se det som självklara saker. Kanske har vi blivit lite klokare nu, det är i alla fall någonting som jag hoppas.

”Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst”