Jag tror att jag nagon gang tidigare har namnt att vi vet hur det kanns att vara kand. Detta pga att vi varje dag nar vi reser omkring i Indonesien blir tillfragade om det ar ok att fotografera oss, ibland ensamma, men oftast tillsammans med nagon person. Dessutom far vi varje dag heja pa flera hundra personer som skriker ”hello mister”. Som tur ar blir man van med det mesta, och nu mer hojer vi bara handen lite och sager hej tillbaka. Nar manniskor vill fotograferas tillsammans med oss staller vi oss vana bredvid personen, lagger en hand pa axeln och ler.
I dag var vi till en vulkansjo och kollade laget, och har fangade jag for forsta gangen detta kandisfenomen pa bild.
Hej killar.
Kom ihåg vad Pippi Långstrump skrev i sin flaskpost. ”utan snus i 40 dagar försmäktar vi på denna öde ö”. Hoppas det inte blir ert öde. Sebbe kom ihåg vad jag sagt. Kom hem igen annars får du stryk. Lycka till men jag saknar dig. kram farmor.
Hahah! Sköna bilder! Alltid kul att läsa er blogg 🙂
Skum men skön känsla?? känner igen det där sedan ja va på Borneo, man hörde folk ropa efter en, fotade och ville känna på en =) ha det nu så underbart på eran öde ö… god jaktlycka!! ( så ni inte tynar bort alldeles) måste vara en speciell känsla att lämna civilisationen.. Ta hand om er