37 dagar på en öde ö, del 2.

Alla nya intryck och känslan av total frihet fick tiden att på ett sätt sluta existera så som den gör i verkligheten. Det fanns soluppgångar och det fanns solnedgångar.

Den enda arbetsuppgiften vi varje dag hade var att skaffa mat i form av protein. Kolhydrater tog vi med i form av ris, nudlar och cassava. Fisket ute på revet visade sig vara behagligt när vattnet stod lågt. Vi fiskade nästan helt uteslutande med två hemmagjorda harpuner som vi under den hemska dagen i fiskebyn köpte av en sliten man med en mun färgad röd av ett liv tuggande på betel nuts.

En gång hände det att vi inte fick fisk och istället valde en jättemussla till middagsmål. Jättemusslor kallas ibland för mördarmusslor pga att olyckliga dykare och fiskare har trampat rakt in i en jättemusslas 1,2 meter breda öppning och sedan drunknat när de inte lyckats ta sig loss. Oftast smakade det vi åt bättre än vad den Indonesiska maten i allmänhet smakar, då den inte är någon direkt upplevelse för smaklökarna. Förra året när vi spenderade 23 dagar på en annan öde ö åt vi jättemussla, då smakade det helt ok. När vi denna gång tuggade i oss de sega bitarna av dess kött kunde jag inte hålla tillbaka kväljningarn. Blandningen mellan den osmakliga konsistensen och smaken av någonting jag inte kan sätta ord på blev helt enkelt för mycket.

När korallfiskar och havsabborrar inte längre utgjorde någon utmaning började jag söka efter mer svårfångade och sällsynta fiskar. Detta är mina två stoltaste ögonblick på ön.

Efter att jag i 30 minuter försökt fått skottläge på en korallhaj som gömde sig i en håla gav jag fylld av adrenalin upp. Under simturen in mot land fick jag se en stingrocka ligga och trycka under en korall. Spänningen som uppstod fyllde på med nytt adrenalin och gav mig även några kallsupar. Två skott träffade i sidan och rockan slet sig. För att rädda sig själv simmade den iväg mot en ny håla och jag sprattlade efter för att med det tredje skottet träffa mitt i kroppen. Tyvärr visade det sig finnas mer brosk än kött i dessa fiskar, därför blev detta den första och sista rockan vi åt.

Korallhajen jag första gången inte lyckades fånga gnagde ett hål i mig. Några dagar efter mitt misslyckande fick jag en ny chans. Denna gång en mindre haj som gav mig en mindre utmaning då den låg i en större håla. För att en haj ska vara ätbar måste man laka ur den i ett eller två dygn för att sedan koka den i många olika vatten. Utan denna process smakar de ammoniak. Denna haj lakades ur i över ett dygn och kokades i sju olika vatten. Detta räckte tydligen inte, köttet smakade ammoniak och hajen gick åt för ingenting. Det blev även här den första och den sista hajen vi åt.

Öns okrönta kungar var utan tvekan varanerna. Från små fjun till jättar på 180 cm patrullerade stränderna och skogarna. Lockade av dofterna från fyren kom det nästan dagligen någon nyfiken varan för att se vad som egentligen fanns där vid fyren. Vi har en sund syn på dödandet av djur, trots att det kan se ut som att det är det enda vi gör. Vi dödar endast det vi ska äta. Vi dödar aldrig någonting som är utrotningshotat eller som det lokalt är väldigt få av. Vi tar aldrig mer än vad vi behöver. På just små öar är ekosystemet väldigt känsligt och det tar vi hänsyn till. Efter att vi kommit fram till att ön huserade ett stort antal varaner bestämde vi oss för att vi skulle ta en och låta resten vara.
En dag stod det en varan på cirka 1 meter utanför fyren, en synligt undernärd och sjuk varan. Så sliten att den inte ens sprang iväg när den fick se oss, så som alla andra varaner gör. Jag passade på att ta några foton, och Sebastian passade på att skjuta den med harpunen.

Den sjunde dagen ordnade vi det sista med sängen och Sebastians otur började i samma stund som sängen blev klar. En allt för vass parang och ett ögonblicks ouppmärksamhet resulterade i ett djupt sår i pekfingret. Känseln försvann och en huggande känsla uppstod när han sträckte ut armen.

Två dagar senare var vi ute i nattens mörker för att fånga kokosnötkrabbor. Blöta stockar och kokosnötter fick fötterna att halka undan titt som tätt. När vi hade gått genom hela ön och kom fram till andra sidan på stranden hade Sebastians ben färgats rött av blodet från ett sår på hans knä. Utan att han märkt någonting hade parangen stött i hans knä någon gång när han snubblade, resultatet av detta såg inte något vidare ut. Tur nog för Sebastian reser han med en utrustad kamrat. Jag tejpade ihop såret och vi blev båda väldigt nöjda över resultatet.

Som en ännu olyckligare följd av detta blev jag ofrivilligt den som fick diska och fiska varje dag. Som bilden visar fick jag en lagomt tilldragande cyklopbränna på köpet.

Som ett resultat av Sebastians badförbud utsågs han till öns jägare. Med ett beundransvärt tålamod byggde han pilbågar och utvecklade sprättsnaror som världen aldrig tidigare skådat. Scrubfowls, en svart liten skogshöna, fanns i stora antal runt om på hela ön. Den tredje pilbågen höll måttet och Sebastian lyckades snabbt träffa en höna som sprätte runt bakom fyren. Då risken för att skada mer än vad som dödas övergick vår jägare snart mer och mer till sprättsnaror. När det visade sig att fåglarna överlistade fällorna som vi lärt oss göra i Borneos djungel gjorde Sebastian en utveckling av denna fälla i två omgångar. För att inte rubba balansen på ön allt för mycket åt vi fyra skogshöns, och en åt varanerna upp innan fällan kollades.

Att ha flax har fått en helt ny innebörd för den här hönan och ger en förklaring till varifrån liknelsen om att ha flax kommer ifrån. Denna fågel fastnade i en fälla och fördes levande tillbaka till fyren. Utanför skulle vi bara ta några fotografier. Resultatet av att hönan flaxade och hade flax visar bilden klart och tydligt.

En specialist på öde öar är kokosnötkrabban, världens största landlevande ryggradslösa djur. Under nätterna går de ut från sina hålor i jakt på kokosnötter, det är då vi med ficklampa och lockande kokosnötter fångar dem. En stor krabbas klor och ben innehåller kött nog för två personer. Smaken är som en blandning mellan kräftor, krabba, hummer och räkor, helt perfekt med andra ord.

Några få gånger hittade vi en typ av hummer utan klor som lever bland korallerna. Ibland kändes det löjligt lyxigt med all den goda mat vi fick. Vi åt godare på ön än vad vi gjort på hela resan. Jag vågar skriva att det till största del är min förtjänst då Sebastian förutom att han fångar byten inte direkt förtjänar någon cred när det gäller att laga mat.

Den enda stackare som fick sätta livet till utan att bli mat var denna stackars muräna som var i vägen för en annan fisk när harpunen riktades in i en håla. Helt förgäves dog den dock inte. Sebastian gjorde ett smycke av skallen tillsammans med klor från en scrubfowl och gav mig detta i födelsedagspresent.

Havet gav mer än fisk och skaldjur ibland. Förutom alla flaskor och annat skräp som spolades upp på land hittade vi två gånger dessa chokladrån med tillhörande chokladsås. Lycka.