37 dagar på en öde ö, del 3

Månen fylldes av samma ljus som på andra sidan jorden gav svenskar de första vårkänslorna för året. Dagar blev nätter, och nätter blev dagar. Utan de svarta kolstrecken på fyrens vägg vore vi inte längre medvetna om tiden.

Som en följd av att vi valde en ö som låg närmare land än vad vi först hade planerat fick vi ibland besök regnskygga och hungriga fiskare. Det första gänget som plötsligt en dag stod i dörröppningen bestod av en äldre man i sarong, och hans yngre följeslagare. De kom till ön för att söka skydd för natten och för att fånga kokosnötkrabbor som sedan för 80 kronor per kilo säljs på den modernare och tätare befolkade ön Ternate. För oss blev det en uppskattad händelse. Vi bjöd på te och hjälpte de yngre männen att fånga kokosnötkrabbor och pratade om allt från Halmaheras nomadbefolkning som håller till bland bergen, till hur att Sveriges vatten fryser till is när det är vinter. Hur trevligt deras korta besök än var så kändes det som en besvikelse när vi upptäckte att vårt enda fiskespö och en ficklampa saknades när de tidigt på morgonen hade tagit sig ut på havet igen. Vi behövde förvisso inte fiskespöet, och den extra ficklampan skulle vi aldrig ha utnyttjat ändå. Men de kunde ha frågat först. Detta är första gången det händer att någon tar saker av oss, hur mycket människor än har beundrat vissa saker vi har haft så har de aldrig tagit något. De flesta frågar om de kan få en krok, en kniv eller liknande. Har vi någonting vi kan klara oss utan ger vi bort det, människor här uppskattar en bit fiskelina lika mycket som en svensk skulle uppskatta en iphone i gåva.

Gäng nummer två spenderade några dagar med att fiska runt ön och sov under nätterna på stranden. Oftast var de osynliga för oss, ibland fylldes hela fyren av människor. Till skillnad från de första besökarna frågade de här om de fick saker. Stora krokar var det mest eftertraktade, näst efter grov nylonlina. Vi nästan uteslutande med harpunerna, och gav därför med nöje bort några krokar och annat som gav männen ett leende på läpparna.

En sen natt efter att männen redan gett sig av hemåt hörde vi en båt hostande på andra sidan ön, strax efteråt kom en av fiskarna till fyren och frågade om de fick fylla ut deras tomma magar med en del av vårt ris. Männens båt hade slutat samarbetat och männen var skeppsbrutna utan mat eller vatten. De fick ris och vatten, lånade en gryta och fick sina bukar fyllda med ris. Den trasiga båten kunde i morgondagens solljus lagas och det var det sista vi såg av männen.

Ryktet om de två ensamma vita männen som i sin fyr hade en stor säck ris nådde även andra. I slutet av vår vistelse på ön kom ett annat gäng iland på ön för att spendera natten där. De annars sagotuggande männen frågade om de möjligtvis kunde få en laddning ris att fylla magarna med. I utbyte gav de oss två makriller. De flesta människorna i de mindre fiskebyarna äter nästan uteslutande sagobröd, ett stärkelserikt och smaklöst tillskott av kalorier gjort av sagopalmens märg. Riset som kan anses som smaklöst och tråkigt blir en fest för dessa människor. Precis som makrillen blev en uppskattad måltid för oss som annars åt de mindre köttiga fiskarna som lever bland korallerna.

Under vår vistelse i Bangkok då vi förnyade det Indonesiska visumet träffade jag en tidig morgon en för natten bostadslös fotograf. Vi satt en stund i alkoholens dimma och samtalade om allmänna saker. Dagarna efteråt kom en vänförfrågan från Andreas Holm på facebook. Jag nämnde på facebook berömda chat att vi skulle åka till en öde ö utanför Halmahera. Andreas frågade spontant om han fick komma och hälsa på några dagar, trots att han knappt visste var Indonesien låg. Han fick ett namn på en liten by, och namnet på två män som höll till på fiskemarknaden i denna by, inget mer. Trots polisförhör på 6 timmar och utan att kunna någon indonesiska alls stod han och Nurdin ändå där utanför fyren en morgon.

Andreas spenderade tre nätter på ön tillsammans med oss. Inte nog med att han förde med sig choklad och andra godsaker, så förde han även med sig tur. Han slapp leva på grillad fisk varje dag och fick istället äta hummer och skogshöna. Andreas stod för det mesta med kameran mot ansiktet och skapade riktigt snygga bilder. Andreas visade sig vara en av de mest ödmjuka och öppna personer vi någonsin träffat. Han bar på många intressanta historier och förgyllde våra dagar tillsammans. När de tre nätterna hade gått åt och Andreas packade ner sina saker i Nurdins båt lämnade han efter sig ett tomrum som inte ens färska kokosnötter kunde fylla ut.

Andreas bilder finns att se på hans hemsida, just nu finns endast fem stycken upplagda, men fler kommer upp senare. Se till att även ta en titt på hans andra fotografier, grabben har talang.

http://andreasholm.com/blog/2011/02/life-wont-wait-preview/