37 dagar på en öde ö, del 4.

När himlen färgades av regnmolnens dova färger dansade vi regndanser och sjön sånger för att regnet skulle falla över ön. Utan mat skulle vi klara oss länge, men utan vatten skulle vi gå under.

Den presenning som skulle ge oss skydd fick bli en regnsamlare. Vi tog med oss fyra vattenflaskor á nitton liter. Det närmaste vattenpanka vi kom var en gång då endast tio liter vatten fanns kvar i en flaska, men regnet föll alltid när vi behövde det, och ibland även när vi inte behövde det.

Att vi skulle gå under om vattnet tog slut är kanske inte helt riktigt. Mitt på ön fanns det vi kallade The garden, ett stort område fyllt med kokospalmer. Kokosnötterna kan ge över en liter näringsrik vätska och även kolhydrater i form av kokosköttet. Tillväxtpunkten i palmen som smakar kol går att äta. Olja går att utvinnas från köttet och en sav går att utvinna från blommorna.

Kokosolja fick vi fram genom att värma köttet. Det gick bra till en dag då oljan började brinna och kärlet vi hade köttet i brann upp. Saven försökte jag få fram under många mödosamma försök, men lyckades aldrig få fram något mer än skrapsår och svettpärlor i pannan.

Min tjugosjunde födelsedag firade vi med en flaska julmust som legat och väntat i min väska under tre månaders resande. Det var även meningen att vi skulle elda upp en stor hög med drivved som jag under en hel dag hade slitit med att samla ihop. Dock kände fiskarna som natten innan sov på stranden att denna kase skulle eldas upp till deras ära.

Svartsmeden Vargtand försöker laga sin parang, vars handtag gick sönder cirka fyra gånger om dagen. Det var en väldigt bra parang i övrigt, förutom att den gick sönder hela tiden och även hade sönder Sebastian.

När Sebastians knä och finger hade läkt en del tvingade jag ut honom för att fiska så att min härliga cyklopbränna skulle försvinna. Samma dag som Andreas kom till ön var Sebastian ute och fiskade till vår middag. Fiskelyckan var god och Sebastian fick mer fisk än vad som fick plats i hans fickor. Efter att ha krossat huvudet på en kirurgfisk för att undvika dess sylvassa fenstrålar och att dess blod hade färgat vattnet rött var det fullt i fickorna. Nästa fisk fick han träffade fick helt enkelt sitta kvar på harpunspetsen. Långt ut nära vågbryten slutar korallerna att växa pga de allt för vilda vågorna som gör det omöjligt för dem att hålla sig kvar. Där håller det till hummer i små hålor, och när Sebastian ändå var så långt ut och fisken var fixad tänkte han att han skulle ta sig en titt efter en hummer.
Ut ur det grumliga vattnet framför Sebastian dök en två meter stor haj upp. Genom snorkeln hördes ett mumlande ”shitshitshitshitshit”. Hajen simmade rak mot Sebastian, lockad av hans goda doft eller av fiskarna i hans fickor vet bara hajen. Tankarna i hans huvud slogs mot varandra och han visste inte vad han skulle ta sig till. När hajen var bara en halv meter framför honom avfyrade han harpunen och hajen vek undan, bara för att vända några meter bort och sedan göra ännu ett utfall mot den adrenalinfyllda Sebastian. Sedan kände hajen att det räckte, för den försvann bort i grumlet. Om harpunen träffade hajen eller inte får vi aldrig veta, men träffade den så skulle det inte ha gjort någon skada i alla fall. Det tog 20 minuter för honom att sedan ta sig in till land.

Jag blev avundsjuk på Sebastians upplevelse, den han kallar för den bästa i hans liv. Jag fick äta upp detta lite då jag några dagar senare såg en haj cirkulera runt mig för att sedan åka mot mig. Ord liknande Sebastians strömmade ut ur min snorkel. Men jag kunde andas ut lite snabbare då hajen inte kom närmare än 4-5 meter. Jag förmodar att den såg att han inte hade någon chans mot mig och därför inte ens försökte.

Det som började som ett försök till en surfingbräda…

…blev en hajfiskarflotte.

Säga vad man vill om Sebastian, men brist på fantasi och energi har han i alla fall inte. Med glimten i ögat byggde han ihop en hajfiskarflotte och gjorde några tama försök till att fånga hajen. Utrustad med spjut, harpun och kniv försökte han locka till sig hajen med inälvor och blod från en skogshöna. Jag förmodar att hajen fortfarande var rädd efter att den fick se mig den där dagen, för det kom aldrig någon haj till flotten.

På ön hade vi ett pissträd, ett träd där vi helt enkelt pissade. När jag en kväll stod vid detta träd och gjorde mitt såg jag en orm ringla runt i vår toalett. Jag ropade på Herr Hedin att han skulle komma med kameran. Det som sedan hände är rätt roligt.

Sebastian: Det är en pyton.

Jag: Nej, det är en stillahavsboa.

Sebastian greppar på en halv sekund tag i ormen.

Jag: Men passa så du inte blir biten om jag har fel.

Sebastian: Aj faaan.

Jag hade inte fel, tur nog.

Några veckor senare skulle jag vandra ut till samma träd för att göra det jag skulle. På väg dit ser jag i samma sekund jag ska sätta ner min fot att jag kommer trampa på en orm. Jag trampade på den stackars ormen, men den verkade inte ta någon större skada (jag har trots allt gått ner i vikt en del). Jag förmodar att det var samma orm som första gången då storleken och platsen var liknande.

En dag kände jag mig som Emil i Lönneberga. Detta resulterade i en trägubbe som symboliserade vår vistelse på ön. Gubben blev utrustad med parang, pilbåge, cyklop och tillhörande bränna, öde ö-kalsonger och annat smått och gott.

Sebastian kände sig nog inte riktigt som Emil, för han avslutade aldrig sin gubbe som han började tälja på.

Uttråkade fiskare hade fyllt fyrens väggar med kol. Bilder på båtar, på tjejer, på barn och namn var det vanligaste. Det ovanligaste och roligaste måste ha varit detta.

Matlagningsplatsen som efter några veckor började dra åt sig irriterande flugor. Nästa gång bygger vi den långt från platsen där vi vill kunna slappna av.

Vi fann Nemo.

Pga den fruktansvärda bakfylla vi hade dagen innan vi skulle åka till ön kom det sig aldrig att jag rakade av mig håret. Detta resulterade i det här. Jag börjar bli gammal och mitt hår börjar tunnas ut, det är inte meningen att jag ska ha längre hår än 3 mm. Trots att jag redan är på väg att tappa håret på huvudet verkar aldrig skägget bli så där manligt som Svarte-Petters skägg. Livet är orättvist ibland.

Studio fyren hade öns bästa ljus.

Svävande spindlar, hoppande spindlar, simmande spindlar, krypande spindlar, skakande spindlar och springande spindlar. Det fanns alla sorters spindlar på ön.

Jag tror att jag tidigare beklagade mig över våra totalt värdelösa hängmattor som vi köpte för en dyr peng och importerade från Tyskland. Jag har längtat till den dag då jag skulle få elda upp min hängmatta. Men istället för att elda upp den blev våra hängmattor istället nya saker i form av bland annat en datorväska, ett bokskydd, necessärer och småförvaringspåsar. Hur var det nu fjällräven började sin historia?

Jag lärde mig att skriva för hand igen då jag varje dag skrev en dagbok. Jag tror människan kommer glömma bort hur det är att skriva med en penna inom en snar framtid, ganska tragiskt ändå.

Solen gjorde sitt med våra hudar. Det är skrämmande hur bleka vi svenskar egentligen är.

Chuck Norris son.

Om vi så hade spenderat 20 år på denna ö skulle jag ändå aldrig få en sån här skäggväxt. Vi ser mest ut som en terrorist från Al qaida och jultomten, men roligt hade vi i alla fall.

Det finns fortfarande många historier att berätta från vår vistelse på ön. Men allt kan inte komma i form av text, vissa saker måste få plats i verkligeheten också.

En sak är säker, och det är att vi kommer göra om det igen.

Vad hände med papegojan förstår jag att många undrar nu. För det första så döpte vi om papegojan efter några dagar på ön. Den fick heta Adrian (efter Sebastians bror som vi saknade) Linnéa Cloveqvist (efter den krydda som från början var endemisk till det område vi var i). Det visade sig rätt snart att papegojan var långt ifrån smart, mest dryg, men ibland rolig. Hon lyckades aldrig prata någonting, men kunde låta som en korp/mina gnisslande tänder och göra någon form av busvissling. Vi lyckades hålla Adrian Linnéa Cloveqvist vid liv, och det kändes som en seger i sig när bananerna ruttnade och råttan Ruben snodde hennes kex. När vi kom tillbaka till fiskebyn gav vi bort papegojan till en rar tant som redan hade två papegojor. Vi sa att vi skulle komma tillbaka nästa år för att släppa ut henne i friheten, så hon fick inte klippa vingarna på papegojan. Vi får hoppas att hon håller sitt ord och låter oss släppa ut papegojan i friheten igen, det skulle kännas fint i hjärtat.