Fran Puruk Cahu fortsatte vi med bat upp for floden Barito. Vi hall nagonstans efter vagen pa att tappa hoppet om att nagon gang komma fram till orord djungel och vanliga manniskor som inte forsokte blasa oss for att vi har vit hud. Pa de flesta platser vi kom till fick vi stanna i flera timmar for att kunna fa till ett rimligt pris for att fortsatta farden upp for floden. Vi passerade ett flertal loggingplatser och sag orakneliga jarnjattar flyta med ner for floden.
Nagon gang under farden upp for floden gick baten vi akte i sonder och vi fick vanta pa flodbanken medan batkillarna blev bogserade nedstroms for att laga baten och sedan plocka upp oss igen. Nar vi hade som trakigast kom en bat fran huset pa bilden ovan. I denna bat fanns mannen som aven han visas pa en bild ovanfor. Denna trevliga man bjod in oss till hans enkla boning dar han mitt i ingenstans bodde med sin fru, ett gang hundar, katter och hons. Vi svor over att vi redan hade en bat som skulle ta oss upp for floden da vi alla kande att vi mer an garna skulle kunna spendera nagra dagar i sallskap med dessa personer.
Vi lamnade mannen i ingenstans och kom sa smaningom fram till Muarajoloi, en liten by med yttligare ett antal manniskor som forsokte blasa oss pa pengar. Dar sov vi i en natt pa en flotte men tog oss sa snabbt vi kunde upp till platsen som visas pa bilderna.
Fran denna plats skulle det vara mojligt att folja med en bil via loggingroads till nasta by for en billig slant. Mycket riktigt kom det en bil efter cirka 10 timmars vantan, men aven fast vi hade vantat i 10 timmar kom det snabbt ett annat gang manniskor och snodde vara platser da vi inte var snabba nog fram till bilen. Yttligare 14 timmar spenderade vi pa denna deprimerande plats. Nar ingen bil dok upp overtalades vi att dyrt chartra en bat istallet.
Nar vi ankom till nasta by och mottes av annu fler loggingplatser gav vi i princip upp. Dessutom borjade det regna haftigt precis nar vi kom iland pa denna plats, uppiggande varre. Vi beslutade i alla fall att ta oss till byn ovanfor denna, sedan fick det vara nog.
Vi ankom till en stillsam by och fordes till hovdingens narmaste man, da hovdingen sjalv var pa resande fot. Denna man var Raji (den forsta bilden). Raji erbjod oss att sova i hans nybyggda hus dar han, hans fru och deras tva barn bodde. Sedan foljde en konversation likt denna:
Raji: Ater ni gris?
Vi: Japp.
Raji: Da ater vi gris i kvall.
Vi: Det later bra.
Raji: Dricker ni sprit?
Vi: Det gor vi.
Raji: Bra, da dricker vi sprit nu.
Som ni kanske redan har raknat ut sa var det som att komma fran helvetet direkt till himlen. Manga flaskor tuak senare somnade vi gott. Dagarna som foljde sag liknande ut, vi umgicks, drack tuak och var glada.
Efter nagon dag beslutade vi oss for att aka upp en bit for floden och leva djungelliv i 2 dygn. Vi foljde en biflod upp en bit och slog lager. Tyvarr hade manniskor varit har och tagit de flesta stora trad som en gang funnits och vi behovde vandra en bra bit upp for floden for att djungeln skulle vara orord. Detta marktes ocksa pa djurlivet. Jamfort med Kelai fanns har inte mycket liv alls.
Vi spenderade var julafton pa denna plats. Jag vaknade tidigt och gick upp och gjorde en Indonesisk version pa risgrynsgrot. Senare pa kvallen at vi i brist pa annat jaktbyte grodor och nudlar till julmiddag. En annorlunda julafton, en av vara basta.
Pa juldagsmorgonen blev vi hamtade av Mado (den glada mannen pa bilderna), Raji och en van till dem. Mado gillade verkligen sin tuak, nagot som vi kunde gladjas at da han tog med sig en flaska som vi fick dricka upp innan baten kastade ankar.
De kristna i Indonesien firar sin jul den 25:e, sa nar vi ankom till byn igen var det bara att svida om och borja firandet pa nytt. Forst bjods halva byn in till Raji och hans familj. Dar bjods det pa laskande drycker och sotsaker. Sedan lamnade vi byn med bat och tog oss till tva andra byar dar tva andra familjer holl oppet hus och bjod pa fika och mat. Senare fortsatte vi kalaset med att dricka tuak halva natten hos Raji.
Denna man minns jag inget namn pa, men han ar Rajis svarfar. Han ar 60+ och alltid glad. Dessutom har han en kropp som en 20 arig. Nar vi skulle lamna byn och vi packade vara ryggsackar fragade han om han fick en skjorta som jag hade, det fick han. Det ar en ara for mig att denna man just nu kanske bar min karaste skjorta.
Bilder fran baksidan av Rajis hus. Jag ger dem inte nagra ord.
Djurhallningen ar inte direkt lika styrd i Indonesien som i Sverige, och manniskor har ser inte pa djuren som vi gor. Vilket ibland kan gora ont i hjartat.
Skoldpaddan skulle bli mat, fladdermusen at en katt upp och apan forsokte en gang hanga sig sjalv. Mado trodde att det var for att den hade ont i hjartat.
Sota ungar finns det i overflod overallt.
Har hade jag skrivit lite om Adrian, men det fick jag tydligen inte, sa nu star det ingenting har langre.
Sungai Barito blev till slut ett lyckat misslyckande. Hade vi haft mer tid och mer pengar hade vi fortsatt uppstroms, dar det fortfarande ska finnas primitiva manniskor som bor i grottor och ar sa smidiga i djungeln att de kan jaga hjort utan hund. Sebastian och jag kommer helt sakert att aka tillbaka hit.
