Sjukhus, tatueringar och sjuka bussturer

Pontianak, Borneo, Indonesien.

Det fanns eller finns en grupp på facebook som uppmanar Gävle kommun eller om det var vv att laga vägarna i Gävle, för tydligen ska de vara allt för gropiga. Detta höll jag till viss del med om tidigare. Nu har jag åkt buss till och från Putussibau från Pontianak, och tänker aldrig mer klaga på en väg. Vägen mellan dessa städer är inte ens värd att kalla för en väg, det är mer en cykelbana, mil efter mil utan asfalt, där det finns asfalt är det bara sporadiskt, det är mer gropar än asfalt. Ironiskt nog började Erik Hassles Bump in the road spelas när det var som värst. 14 timmar dit, och 16 timmar hem. Sebastian fick en bula i pannan efter att ha somnat och sedan slungats mot ett räcke när vi åkte i en grop. Som högs flög jag nog 20-30 cm upp i luften pga dessa gropar. Dessutom fick vi punktering en gång och höll på att krocka två gånger. Ice road truckers som visas på discovery kan gå och lägga sig, Kalimantan bus drivers är nästa grej.

Vi kom i alla fall fram till Putussibau och tog och därifrån med buss på en obefintlig väg till Sadap, hängde 4 dagar hos dessa människor som tillhör Ibanfolket. De lever i longhouse, chillar mest och har ett socialt liv som vi aldrig kan förstå oss på. Vi drack deras hemmagjorda vin, åt äckliga små hela fiskar, sköldpadda och riktigt gott vildsvin. Vi träffade tatueraren i byn, som tyvärr hade blivit blind. Tatuerad från topp till tå i princip. Eftersom vi så gärna ville ha tatueringar så instruerade han två killar som aldrig hade tatuerat förr hur de skulle göra, och sedan låg vi i två dagar under nålarna. Jag gjorde två borneorosor på baksidan av överarmarna och Sebastian gjorde en tatuering på låret. Detta gjordes alltså på det traditionella sättet, genom att knacka in dem med två pinnar. Bilder på detta kanske kommer i morgon om internet här börjar fungera ordentligt. Vi hade det jäkligt bra där borta, badade med kidsen i sjön, försökte fiska och bara var. Min Indonesiska har utvecklats sjukt mycket också, jag har lärts mig en hel del och om det fortsätter så här kommer jag inte ha några problem med språket om en månad eller två.

Till det mindre roliga. När jag kom till Bali blev jag dålig i magen, knarkade dimor och andra läkemedel som jag köpte här i Indonesien. Så fort jag slutade med medicinen så blev jag dålig igen. Jag bestämde mig i Putussibau att jag skulle gå till sjukhuset, sagt och gjort fick jag tre sorters medicin, åkte till Sadap och blev förstoppad, illamående och till sist fick jag äckligt hög feber när jag kom tillbaka till Putussibau. Låg i sängen hela dagen, hallucinerade, trodde min kropp var uppdelad och att varje del levde sitt eget liv. Mina ben drog iväg för att de frös, och armarna vet jag inte riktigt vad de gjorde. Dessutom var jag kolsvart, allt detta var jäkligt konstigt i alla fall. När min feber hade gått ner lite orkade jag ta mig till sjukhuset, där tog de prover och de kom fram till att jag hade en virusinfektion. Jag fick massa olika mediciner och mår nu mycket bättre. Dessa virus förklarar kanske varför jag varit så seg och varför jag känt mig febrig lite då och då. Jag mår hur som helst bättre nu och ingen mamma eller pappa behöver vara orolig.

Om två dagar flyger vi till Balikpapan och tar oss sedan upp till Kayanfloden där vi ska leta upp Punanfolket. Förhoppningsvis kommer de vara mindre utsatta för den moderna världen jämfört med Iban i Sadap. Vi kommer också spendera lite tid i djungeln förhoppningsvis.

I morgon kommer jag försöka ladda upp bilder och uppdatera med lite mer intima historier om vad som har hänt, nu måste jag raka av mig skägget som jag har sparat i en månad. Tänkte spara det tills jag kom hem, men insåg nu när jag kom till en stad med speglar att jag ser förjävlig ut.