Jag sitter i ett hus som ekar av tomhet, jag har packat de sista kartongerna och endast det mina ryggsäckar ska innehålla ligger kvar utspritt på golvet bredvid en lånad madrass som jag spenderar denna sista natt på. I morgon bor jag inte längre på fabriksvägen, stället som jag har kallat för mitt hem i två år nu. Lika många år som jag har spenderat här, lika många dagar har jag kvar i detta kyliga land. Jag är glad!
Din jävla svin!
Jag spenderade helgen i vår kära huvudstad Stockholm, staden där det finns på tok för mycket människor för mitt lilla ångestfyllda psyke. Jag hann köpa ett par nya kängor (eftersom de förra jag beställde tydligen inte var menade för mig), bli helt okej full på något hårdrockarställe på Söder och ligga bakfull i en soffa i en hel dag.
Det märkligaste av allt som hände under helgen var att jag förmodligen fick en släng av SVININFLUENSAN. Efter kroghänget i fredags gick vi och åt på Mcdonalds, efter det när vi var på väg mot tunnelbanan så fick jag sjukt ont i magen, jag tänkte att jag bara behövde hålla ut lite så skulle det snart gå över. Men vem försökte jag lura egenligen, för när vi väl stod och väntade på tunnelbanan så fick jag typ 42 graders feber, det bokstavligen sprutade svett om mig, jag blev yr och jag började höra dåligt. Jag koncentrerade och fokuserade så mycket jag kunde på att överleva, och helt plötsligt efter ca 10 minuter från utbrottet så var jag frisk. Blöt av svett började jag istället frysa, men jag mådde ändå väldigt bra. Så här står jag, livs levande efter att ha upplevt svininfluensan i 10 minuter.
För övrigt så är det 13 dagar eller någonting kvar innan jag åker, och det känns ju rätt bra om jag ska vara helt ärlig, har jag väldigt mycket tur så slipper jag ens se en enda snöflinga denna vinter.
Vi.
Den här staden vi lever i, den har blivit så liten. Vi får inte längre plats här tillsammans, vi har blivit för många i den här staden som vi lärt känna som vår. Det är nu någon av oss går vidare, det är nu tiden har kommit. Jag ger oss utrymme, jag låter oss leva.
Boots.
Nya fina kängor för djungelvandring beställda, hoppas bara att de hinner bli levererade innan jag åker, och jag hoppas verkligen att de passar. Tydligen är just denna känga som jag vill ha slut i alla butiker, så planen att åka till Stockholm och prova dem i verkligheten fungerar inte längre.
Utan säng.
Nu har jag 19 dagar kvar till avresa. Mitt mål med att sälja det mesta jag har är på god väg att uppnås. Jag är utan säng, och kommer därför få spendera mina sista dagar i huset på soffan, något som sker ganska ofta ändå.
Jag har stora bekymmer med wordpress, verktyget denna blogg använder sig av. Det vore trevligt med en personlig header, men det tycker tydligen inte wordpress som vägrar fungera som det är tänkt. Jag behöver min storebror, min dataexpert till bror!
Frihet.
När jag ser alla mina böcker och min dvd-samling staplade i högar på vardagsrumsgolvet känner jag lycka. Mina möbler blir färre och färre, snart är det förhoppningsvis bara en soffa kvar, som till slut kommer hamna hos min pappa.
Att inte äga, ger mig så stor frihetskänsla att jag kan börja skratta av glädje. Mitt liv ska få plats på en golvuta om cirka 1,6 kvm, om man räknar bort min utlånade soffa alltså. Där på mina 1,6 kvm ska jag stapla kartonger tills de kan viska taket i örat, och jag ska bara spara det som är absolut nödvändigt.
Allt detta gör jag för att skapa frihet åt mig själv, frihet för att kunna lämna lilla Gävle, och lilla Norrsundet i synnerhet. Den 31 oktober flyger jag mot Bangkok, igen…
