Life Won't Wait

Som alltid har i Indonesien hander saker och ting valdigt spontant och man kan aldrig veta vad som vantar. Denna gang blev vi tillfragade om vi ville folja med och traffa en magisk man. Vara forvantningar var att vi skulle fa traffa nagon gamling som satt i ett morkt rum och hade magiska krafter. Helt fel.

Vi kom fram till ett valdigt folkhav och mitt bland dessa manniskor dansade ett antal personer iforda fargglada klader. Det som borjade som en dans urartade senare till ett skadespel med drakar och piskor. Drakar draptes och manniskor jublade.

Vad som sedan hande har jag svart att satta ord pa. Alla som dansade och skadespelade blev satta i trans av den magiska mannen. Sedan fortsatte den magiska mannen att satta folk fran publiken i trans. Detta gjorde han genom att anvanda en piska, oljor, orter och annat som jag inte forstod vad det var.

Den yta som folkhavet inte upptog blev snart fylld med cirka 25 personer som dansade, kralade, piskade, stirrade, dragglade och andra oforklarliga saker. Mannen som far vatten pa den sista bilden var speciellt obehaglig. Det borjade med att han med ett drakhuvud som huvudet kan anvandas till en ”klappa” borjade klappa sig fram mot oss, speciellt inriktad pa Adrian. Mannen slog med detta klappande drakhuvud och forsokte helt enkelt klappa till Adrian. Nagon som hade lite fornuft i kroppen hann dock precis fa tag i drakhuvudet innan det var forsent. Nar mannen inte langre hade nagot drakhuvud forsokte han ga omkull Adrian. Till slut viskade den magiska mannen nagot i mannens ora, placerade honom pa en stol och gjorde nagonting oforklarligt som lugnade ner honom. Detta visade sig dock bara hjalpa ett litet tag da han lite senare fick tag pa en piska som han piskade till en liten unge med.

Om detta var ett skadespeleri eller om det var manniskor som verkligen blev satta i trans kan jag inte svara pa. Jag som annars ar sa kritisk till allt vad magi heter vet inte vad jag ska tro. Skulle det vara ett skadespeleri sa skulle det ha varit det basta jag nagonsin har sett. Dessutom vet jag efter att ha sett pa Indonesisk tv att indoneserna ar helt vardelosa skadespelare. Jag ska verkligen jobba hart for att fa Sebastian att fixa till en film fran denna dag, en film pa tjejen som syns pa den tredje bilden. Denna film overtygare nog de flesta.

Adrian fick sin forsta tatuering for nagra dagar sedan. En traditionell sadan. Tyvarr visade det sig att mannen som skulle vara en expert inte alls var sa duktig. Detta resulterade i att Adrian bara gjorde en borneoros och jag gjorde en liten ovanfor foten. Som tur ar visade Sebastian upp sina snickeritalanger och gjorde ett eget tatueringsverktyg som han sedan snyggade till Adrians misslyckade tatuering med.

Glom ej att ga in pa var facebook och titta pa en filmsnutt fran nar Adrian far sin tatuering.

Sedan vill jag avsluta med dessa ord: KOMMENTERA MERA!

Kontraster. Den forsta bilden ar 10 dagar gammal, den andra ar fran nyarsafton.

Det borjade bra med nagra helror pa en klubb i Balikpapan pa Borneo. Hur det slutade visar bilderna. Detta ar helt klart ett nyar jag absolut inte kommer komma ihag.

Forovrigt hanger vi fortfarande i Balikpapan. Vi bor hos en harlig familj och har fatt en ny morsa som alla kallar for mama. Mer om Balikpapan och allt som hander har kommer i ett senare inlagg.

Fran Puruk Cahu fortsatte vi med bat upp for floden Barito. Vi hall nagonstans efter vagen pa att tappa hoppet om att nagon gang komma fram till orord djungel och vanliga manniskor som inte forsokte blasa oss for att vi har vit hud. Pa de flesta platser vi kom till fick vi stanna i flera timmar for att kunna fa till ett rimligt pris for att fortsatta farden upp for floden. Vi passerade ett flertal loggingplatser och sag orakneliga jarnjattar flyta med ner for floden.

Nagon gang under farden upp for floden gick baten vi akte i sonder och vi fick vanta pa flodbanken medan batkillarna blev bogserade nedstroms for att laga baten och sedan plocka upp oss igen. Nar vi hade som trakigast kom en bat fran huset pa bilden ovan. I denna bat fanns mannen som aven han visas pa en bild ovanfor. Denna trevliga man bjod in oss till hans enkla boning dar han mitt i ingenstans bodde med sin fru, ett gang hundar, katter och hons. Vi svor over att vi redan hade en bat som skulle ta oss upp for floden da vi alla kande att vi mer an garna skulle kunna spendera nagra dagar i sallskap med dessa personer.

Vi lamnade mannen i ingenstans och kom sa smaningom fram till Muarajoloi, en liten by med yttligare ett antal manniskor som forsokte blasa oss pa pengar. Dar sov vi i en natt pa en flotte men tog oss sa snabbt vi kunde upp till platsen som visas pa bilderna.
Fran denna plats skulle det vara mojligt att folja med en bil via loggingroads till nasta by for en billig slant. Mycket riktigt kom det en bil efter cirka 10 timmars vantan, men aven fast vi hade vantat i 10 timmar kom det snabbt ett annat gang manniskor och snodde vara platser da vi inte var snabba nog fram till bilen. Yttligare 14 timmar spenderade vi pa denna deprimerande plats. Nar ingen bil dok upp overtalades vi att dyrt chartra en bat istallet.

Nar vi ankom till nasta by och mottes av annu fler loggingplatser gav vi i princip upp. Dessutom borjade det regna haftigt precis nar vi kom iland pa denna plats, uppiggande varre. Vi beslutade i alla fall att ta oss till byn ovanfor denna, sedan fick det vara nog.

Vi ankom till en stillsam by och fordes till hovdingens narmaste man, da hovdingen sjalv var pa resande fot. Denna man var Raji (den forsta bilden). Raji erbjod oss att sova i hans nybyggda hus dar han, hans fru och deras tva barn bodde. Sedan foljde en konversation likt denna:

Raji: Ater ni gris?

Vi: Japp.

Raji: Da ater vi gris i kvall.

Vi: Det later bra.

Raji: Dricker ni sprit?

Vi: Det gor vi.

Raji: Bra, da dricker vi sprit nu.

Som ni kanske redan har raknat ut sa var det som att komma fran helvetet direkt till himlen. Manga flaskor tuak senare somnade vi gott. Dagarna som foljde sag liknande ut, vi umgicks, drack tuak och var glada.

Efter nagon dag beslutade vi oss for att aka upp en bit for floden och leva djungelliv i 2 dygn. Vi foljde en biflod upp en bit och slog lager. Tyvarr hade manniskor varit har och tagit de flesta stora trad som en gang funnits och vi behovde vandra en bra bit upp for floden for att djungeln skulle vara orord. Detta marktes ocksa pa djurlivet. Jamfort med Kelai fanns har inte mycket liv alls.

Vi spenderade var julafton pa denna plats. Jag vaknade tidigt och gick upp och gjorde en Indonesisk version pa risgrynsgrot. Senare pa kvallen at vi i brist pa annat jaktbyte grodor och nudlar till julmiddag. En annorlunda julafton, en av vara basta.

Pa juldagsmorgonen blev vi hamtade av Mado (den glada mannen pa bilderna), Raji och en van till dem. Mado gillade verkligen sin tuak, nagot som vi kunde gladjas at da han tog med sig en flaska som vi fick dricka upp innan baten kastade ankar.

De kristna i Indonesien firar sin jul den 25:e, sa nar vi ankom till byn igen var det bara att svida om och borja firandet pa nytt. Forst bjods halva byn in till Raji och hans familj. Dar bjods det pa laskande drycker och sotsaker. Sedan lamnade vi byn med bat och tog oss till tva andra byar dar tva andra familjer holl oppet hus och bjod pa fika och mat. Senare fortsatte vi kalaset med att dricka tuak halva natten hos Raji.

Denna man minns jag inget namn pa, men han ar Rajis svarfar. Han ar 60+ och alltid glad. Dessutom har han en kropp som en 20 arig. Nar vi skulle lamna byn och vi packade vara ryggsackar fragade han om han fick en skjorta som jag hade, det fick han. Det ar en ara for mig att denna man just nu kanske bar min karaste skjorta.

Bilder fran baksidan av Rajis hus. Jag ger dem inte nagra ord.

Djurhallningen ar inte direkt lika styrd i Indonesien som i Sverige, och manniskor har ser inte pa djuren som vi gor. Vilket ibland kan gora ont i hjartat.

Skoldpaddan skulle bli mat, fladdermusen at en katt upp och apan forsokte en gang hanga sig sjalv. Mado trodde att det var for att den hade ont i hjartat.

Sota ungar finns det i overflod overallt.

Har hade jag skrivit lite om Adrian, men det fick jag tydligen inte, sa nu star det ingenting har langre.

Sungai Barito blev till slut ett lyckat misslyckande. Hade vi haft mer tid och mer pengar hade vi fortsatt uppstroms, dar det fortfarande ska finnas primitiva manniskor som bor i grottor och ar sa smidiga i djungeln att de kan jaga hjort utan hund. Sebastian och jag kommer helt sakert att aka tillbaka hit.

I Indonesien fungerar inte riktigt det har med tidsplanering. Vi bokade i gar biljetter pa en speed boat upp for floden Barito, till staden Puruk Cahu. Vi blev tillsagda att baten skulle lamna Muara Teweh klockan 07:00, och att vi skulle infinna oss vid batens avgangsbrygga klockan 06:00. Efter 4 timmars vantan drog kapten upp ankaret och lamnade Muara Teweh bakom sig. 3-4 timmar senare var vi framme i Puruk Cahu.

Val framme i Puruk Cahu fick vi i oss lite mat i magen, och fick efter nagra samtal med lokalbefolkningen veta att det fanns en dayakby cirka 14 km fran staden. I denna by skulle det enligt manga finnas flera manniskor som tatuerar traditionella tatueringar. Men da ar ocksa detta Indonesien, man kan inte direkt lita pa vad nagon sager. Det fanns ingen som kunde tatuera, och knappt nagra manniskor med tatueringar.

Tatueringar eller inte sa fick vi en trevlig stund i denna by. Barnen var glada och vi traffade en full rolig gubbe. Denna gubbe som syns pa tva av bilderna fick en snus av Sebastian. Forst stoppade han upp den i nasan. Sedan sa Sebastian at honom att han skulle ha den under lappen. Nar han sedan stoppade den under lappen berattade vi att han kanske skulle bli lite surrig av den. Nar han fick hora detta spottade han direkt ut den och spydde over racket. Den muntra mannen jag poserar tillsammans med ar hovdingen i byn.

I morgon fortsatter vi upp for floden och ser vart odet tar oss.

Vi befinner oss just nu i Muara teweh, den sista staden innan avfard upp for floden Barito. For cirka 8 ar sedan utbrot i dessa trakter en konflikt mellan javaneser och dayakerna, nagot som slutade med att 1000 javaneser fick sitt huvud avskilt fran sin kropp.

Vad vi kommer att motas av uppstroms vet vi inte. Det finns i princip ingen information om vad som finns dar forutom dayaker och djungel. Vara forhoppningar ar att hitta en trevlig by med mycket tuak (palmvin) att fira jul i. Om det dessutom finns nagon gammal man som fortfarande kan tatuera blir detta en bonus.

Sebastians lillbror Adrian hanger med i vart sallskap nu. Detta lilla fol ska vi forsoka gora orang hutan av, om det ar mojligt.

Till nasta gang, god jul och gott nytt ar!

Efter tva natter i djungelbyn fragade Panjang om vi ville folja med honom och Ipin ut i djungeln i 3 veckor. Dessa kamrater lever pa att leta efter guld, och pga att den stora floden vid denna tid ar fylld med grumligt vatten letar de efter smafloderna dar vattnet fortfarande ar klart. Vi tankte inte utan svarade bara ja.

For att komma till just denna plats i djungeln akte vi forst bat i 15 minuter och vandrade sedan upp for en liten flod i cirka 1 timme. Denna vandring skulle ha varit mycket bekvamare om jag inte hade kopt mina nya kangor. Ett par Altbergs jungle boots, med micro lite grip-sula. Visste jag hade det oversattes till mikrolite grepp sa skulle jag ha valt ett par andra kangor. Till foljd av dessa kangor var jag manga ganger tvungen att krypa over stenar och stockar for att inte ramla och sla ihjal mig. Men annars sa ar kangorna bekvama.

Detta ar platsen och manniskorna vi spenderade 20 dagar tillsammans med.

Vi lagade mat under ett nerfallet trad och sov under en bit plast. Nar vi kom hit slog vi upp vara nya fina hangmattor, kombinerat med myggnat och regnskydd. Vi har varit valdigt stolta over dessa mattor (precis som jag var stolt over mina kangor) och kande oss valdigt nojda nar de var uppsatta. Nar det en timme senare borjade regna rikligt och hangmattorna forvandlades till regnsamlare kandes det inte langre lika roligt. Istallet spenderade vi en natt under tradet, for att dagen efter hanga upp mattorna under plasten.

Vi fordrev kvallarna med att lara oss allt fran Indonesiska till kinesiska kortspel. Tillbaka gav vi ba ba vita lamm och vandtia. Dessutom spelade vi munspel, blev spadda i bade drommar och i hander. Bland annat fick vi veta att Sebastian far gifta sig en gang och att bara hans hogra fot duger till att leta guld, och att jag far gifta mig tva ganger och att endast min vanstra hand duger till att leta efter guld eller att ta hand om pengar.

Allt ar storre i djungeln. Traden, bladen, myrorna, allt. Det finns myror som ar stora som balgetingar, och jag sag till och med en simma som en manniska en gang.

Anledningen till var avhysning. Guldet. Vi spenderade inte sa mycket tid i vattnet. Den storsta anledningen till detta var att det har, till skillnad mot den stora floden, var riktigt svart att hitta guld. Istallet ar bitarna man kan hitta mycket storre. Vi lat istallet grabbarna som kunde sin sak leta sjalva.

Efter att Panjang och Sebastian en natt varit ute pa jakt och jag och Ipin stannade i lagret kom Sebastian och Panjang tillbaka. I sina hander hade Sebastian denna orm, och fran hans hand rann det blod. Sebastian kom fram till mig med lite skrack i ogonen och fragade ”ar den har ormen giftig”. Som den vardande person jag ar far jag snabbt fram ett lugnande svar om att den ar giftig men att det inte ar nagon storre fara. For att halla en ormbiten person lugn ar nagot av det viktigaste nar detta hant. Egentligen blev jag skapligt orolig. Inte for att dessa ormar ar dodligt giftiga, men det ar inte alls bra att bli biten langt fran sjukhus och mediciner. Som tur ar var detta bara ett skamt, och nagot bett hade aldrig blivit utdelat.

Den sanna historien var att denna orm hade kommit simmandes mot Sebastian och Panjang, varpa Panjang i ren panik slog sitt spjut i huvudet pa den. Skinnet tog Sebastian reda pa och vardar det fortfarande som sitt barn.

5 dagar av 20 spenderade jag mestadels i liggande och sittande position. Anledningen till detta var min mage som tydligen inte klarade av att dricka vattnet direkt fran floden. Jag lag forst nagra dagar for att jag inte ville anstranga mig och forlora mer vatska, och lite mer an ett dygn i skapligt hog feber.

En morgon vaknade jag som alla jag gor varje morgon. Skillnaden just denna morgon var att en obehaglig kanska infann sig i mina kalsonger. Efter lite betanketid kom jag fram till att jag hade skitit pa mig och detta erkande jag direkt for Sebastian som lag bredvid.

En annan morgon fick jag kvickt jogga ner for kokstradet mot vattnet for att gora mina behov. Nar jag satt dar pa en liten stock och klamde kom en jagande punan forbi. Istallet for att vanta runt hornet stallde han sig framfor mig. Jag fick ur mig en fraga om det var fler manniskor pa vag. Han svarade lugnt att det var det minnsan, och sedan fragade han om var vi sov. Jag pekade upp mot lagret och han nickade mot mig och gick vidare. Manniskor ar mer oppna har.

Min klena mage ar inte det enda som drabbat mig. En dag nar Ipin hade akt tillbaka till byn och Sebastian var uppe i skogen och jagade beslutade Panjang och jag oss for att laga lite kura-kura. Kura-kura betyder skoldpadda, men ar sago blandat med socker, format till sma bollar som ser ut som sma sma skoldpaddsagg.

Nar man tillagar detta varmer man vatten som man haller ner kura-kuran i och sedan later man detta sjuda over elden. Nar vi satt dar framfor elden och kura-kuran puttrade smallde det plotsligt till. Smallen var sa hog att Sebastian som var uppe i skogen trodde att det var en punan som hade skjutit ett vildsvin. I verkligheten var det kastrullen som smallde da locket satt for hart. Chockad och tackta av kura-kura tittar jag och Panjang pa varandra och undrar vad som egentligen har hant. Jag som var febrig och frysen hade som tur var en troja pa mig sa jag brande mig bara i ansiktet och i harbotten. Panjang daremot brande bade ben, armar och brost.

Med oss till denna lagerplats i djungeln hade vi mest ris och nudlar, men alla vet att man inte klarar sig utan protein.

Sebastian forsokte lite hardare an jag nar det kommer till att fanga ett vildsvin. Mest for att jag var sangliggande nar det blev ont om rattigelkottar. Jag ska forsoka aterberatta hans historier.

De forsta forsoken var i form av sprattsnaror. I en av dessa sprattsnaror fastnade en gang ett vildsvin, men det lyckades slita sig.

Nar Sebastian en gang var uppe i djungeln ovanfor lagret och kollade snarorna vi alla hade gjort dar uppe fick han sallskap av nagon stor apa ovanfor i tradkronorna. Han blev nyfiken och foljde denna fran marken. Efter en bit horde han vad han trodde var fler apor pa andra sidan nagra trad. Smygande tog han sig fram med en fickkniv i handen. Nar endast tio meter aterstod klev han pa en kvist och ut bakom tradet for fyra vildsvin fram. Suggan och tva kultingar forsvann snabbt, men galten stallde sig med ansiktet mot honom. Morrande och grymtande stod dessa hjaltar sa har i nagra sekunder, sedan forsvann aven galten och kvar stod en adrenalinfylld Sebastian. Denna handelse triggade igang honom i jakten pa ett vildsvin.

Denna dag slutade inte dar. Med vildsvinen i minnet tog sig Sebastian tillbaka till lagret och berattade vad som hade hant for oss andra. Nar han sitter dar under tradet med en kopp kaffe i handen (jag sjalv satt nere vid floden och gjorde mitt) kanner han nagonting som kryper innanfor byxorna. Sebastian tanker att det ar en myra och forsoker sla ihjal den. Nar den fortsatter krypa gor han en kraftanstrangning och forsoker krossa den igen. En minut senare kanner han hur det fortfarande kryper, och lyfter da upp byxbenet sa att krypet kan ta sig ut. Skrackfilmslikt far en forskrackt Sebastian se en spindel med ett benspann pa ca 10 cm krypa ur byxorna. Tydligen gav han ifran sig ett manligt skrik i detta ogonblick.

Senare samma dag tar sig Sebastian tillbaka till platsen for vildsvinskonfrontationen i hopp om att kunna doda ett med ett spjut. Nog far han se ett till vildsvin, men det kommer inte nara nog for att spjutet ska ha nagon verkan. Morkret faller och en besviken jagare forsoker ta sig tillbaka samma vag som han kom. Skillnaden nu ar att djungeln ser helt annorlunda ut i skenet av en ficklampa jamfort med hur den ser ut i dagsljus. Detta resulterar i att fel vag foljs och han hamnar vilse. Kunnig som han ar valjer Sebastian att folja en dalgang ner till ett vattendrag. I denna dalgang satter han handerna i fel hem, namligen ett eldmyrornas hem. Biten och vilsen fortsatter han ner och fastnar bland gamla kvistar och taggbuskar. Nar han tillslut hittar ner till vattnet valjer hans hjarna att tro att han befinner sig uppstroms i en liten flod som leder till den flod som vi bor i. Nar han nastan ar framme vid den Kelai kanner han igen sig och inser att han ar nedstroms i samma flod som vi bor efter. Val framme vid lagret satter sig Sebastian under kokstradet och berattar om sitt aventyr. I samma stund som detta sker ger han ifran sig annu ett manligt skrik. Detta till foljd av att en tusenfotig precis bet honom pa baksidan av laret. En lycklig och handelserik dag for Sebastian, precis som Panjang hade sagt da han spadde Sebastians drom pa morgonen.

Dagen efter letade sig Sebastian upp till samma stalle igen. Satte sig pa ett lampligt gomstalle precis vid vildsvinens stig. Dar satt han i nagra timmar och lockade pa vildsvinen genom att imitera en apa och kasta jord i marken. Detta lockar tydligen till sig vildsvinen da de tror att det ar frukt som faller ner fran traden nar aporna ater. Han bestammer sig for att istallet flytta sig tio meter bort och testa ett nytt stalle. Detta far han efter en liten stund angra da det kommer 12 vildsvin med jagande hundar i halarna och lampligt springer forbi hans forsta gomstalle.

Nagot vildsvin fick var hjalte dock aldrig sjalv doda.

Ata bor man, annars dor man. Och for att kunna ata maste man fixa mat. Som bekant finns det inte nagra kottdiskar i djungeln, man maste sjalv jaga. Vi jagade mest med luftgevar, snaror, kniv och spjut.
Vi at ganska mycket rattigelkottar, nagot djur som sag ut som en blandning mellan just en ratta och en igelkott. Dessa sma liv blev valdigt forvirrade av ficklampor och var darfor latta att ta med spjut. Dessutom fick vi erfara att groda smakar kyckling, fast den inte ar lika mor. Och smafaglar kan smaka fisk tydligen.

Meningen var att vi senare skulle ta oss ner for Kelai med en bambuflotte, denna plan krossades dock nar vi inte langre var valkomna i byn. Vi hade borjat bygga flotten och var halvfardiga vid tiden for var hemgang. Som kompensation beslutade vi oss for att i alla fall aka ner till byn med flotten som vi hastigt band ihop. Detta slutade dock tidigare an i byn da vi rakade aka pa en sten och flotten vek ihop sig pga den klena konstruktionen. Vi fick oss nagra harliga skratt och blota klader i alla fall. Tur nog hade vi lastat over vara behorigheter pa en bat lite tidigare, och kameran som var fastbunden pa flotten hann vi radda.

Efter en natt i Jakarta dar nagon islamsk hogtid holl oss vakna en hel natt tog vi oss till ett litet hotell i Balikpapan pa Borneo. Dar var det istallet jetlag och motorfordon som forstorde var somn. Under vara tva dagar i Balikpapan traffade vi en gastvanlig familj som vi nu nar vi har atervant till Balikpapan bor hos.

Fran Balikpapan tog vi en buss till Bontang. I Bontang tog en valdigt konstig gubbe och en valdigt marklig grabb oss till ett hotell pa deras motorcyklar. Jag fick aka med grabben och detta holl pa att sluta med en krash. Om jag ska uttrycka mig hart sa skulle jag kalla honom utvecklingsstord. Dessa tva herrar lovade att plocka upp oss klockan 04:10 morgonen efter. 4 timmar senare star gubben utanfor dorren, men grabben syns inte till. Tydligen lag han hemma och sov fortfarande. Gubben skjutsade oss istallet en och en till platsen dar bussen vidare skulle avga ifran, jag forst. Nar cirka 15 minuter hade gatt och staden forsvann bakom mig, vaglyktorna slutade lysa och gubbens hjalm flog av och nastan knockade mig borjade jag fundera pa om jag skulle bli ranad eller liknande. Men ingen fara pa taket, gubben lyckades fa fram bade mig och Sebastian. Dock fanns ingen buss dar. Istallet hoppade vi in i en av alla bilar som kor manniskor kors och tvars genom Borneo. 14 timmar senare var vi framme vid Sungai Kelai.

Meningen var att vi skulle aka upp med ”mannen i den gula trojan”, samma man som korde upp oss forra aret. Men tyvarr visade det sig att denna man hade flyttat till Banjarmasin och lamnat huset till salu. Vi funderade lite pa att kopa det, 8000 kronor kanns overkomligt.

Istallet traffade vi lampligt nog pa Palakai, hovdingen i djungelbyn, strax efter att vi fatt veta att ”mannen i den gula trojan” hade flyttat. Dagen efter gjorde vi honom sallskap upp for Kelai. En resa som mest inneholl regn och en poncho for 500 kronor som slappte igenom for mycket vatten.

Innan regnet foll hann i alla fall Palakai fa syn pa ett vildsvin. Detta vildsvin skot han forst med ett hemmagjort gevar och avslutade det hela med att sticka det med spjutet. Sebastian funderade ett tag pa att hoppa i vattnet och ta vildsvinet med sin kniv. Valdigt synd att det inte hande, det hade blivit en bra bild.

Enligt var plan skulle vi stanna i djungelbyn till efter jul. Men planer kan raseras och detta ar just vad som har hant oss nu. Dock kan vi inte klaga, for det ar ju aventyret vi ar har for och det ar vad vi far.

Nu undrar formodligen nagra varfor vi blev utslangda, och det ska jag beratta.

I denna by lever manniskorna pa att leta guld, guld som finns i floderna och backarna. Vi var dar forra aret och blev foralskade i byn, manniskorna och djungeln. Vi fragade byns overhuvud om vi fick komma tillbaka aret darpa och kanske leta lite guld, och bara vara. Detta var inte nagra problem alls tyckte denna man.

Nu kom vi till denna by igen och manniskorna var glada over att fa se oss. Efter tva dagar foljde vi med var kara van Panjang (som senare kommer fa ett helt inlagg for sig sjalv) till en liten djungelback dar han skulle leta guld och vi skulle mest bara leva djungelliv. Planen var att vi skulle stanna dar i cirka 3 veckor och sedan aka tillbaka till byn for att mota Sebastians lillebror Adrian.

Mycket hande i djungeln, detta kommer jag beratta om i ett senare inlagg. Vi letade hur som helst inte mycket guld. Men i byn skapade hovdingens narmsta man ett rykte om oss svenskar. Ett rykte som senare blev manga manniskors sanning. Den 17:e dagen i djungeln blev Panjang hemkallad och nar han dagen efter kom tillbaka forklarade han att Punanfolket inte langre ville ha oss dar. Han hade varit vaken halva natten och suttit i ett mote med vara motstandare och forsokt fatt dem att forsta att vi inte ville dem nagot ont, att vi bara var dar for djungelns skull. Dock misslyckades han i sin overtalning.

Anledningen till utkastningen: trubbelmakaren Kepala kecil fick for sig att vi var dar for att utforska guldresurserna. Att vi senare skulle komma tillbaka med massa manniskor och sedan ta deras guld. En valdigt vild chansning fran en man som tydligen ocksa vill ha illegal avverkning av skogen. Vilket kommer gora att ingen langre kommer kunna leta efter guld da eftersom ingen skog kan halla kvar jorden och floderna och backarna kommer bli bruna och grumliga.

Att detta hande ar trakigt. Men det trakigaste ar att vi fick lamna Panjang och Ipin tidigare an tankt. Tva av varlens basta manniskor.

Nu bor vi hos en familj i Balikpapan och kommer stanna har i tva dagar. Sedan tar vi med Sebastians lillebror Adrian och utforskar centrala Kalimantans djungel.

Allt som hittills har hant kommer jag redogora har pa bloggen. Jag kommer dela upp inlaggen i mindre delar. Hur manga jag far upp innan vi maste aka igen far vi se. Hall ogonen oppna!