Life Won't Wait

Nu ljog jag lite om att det skulle komma upp en film fran Wat Bang Phra. Den kommer komma upp, men inte riktigt annu. Vi tankte redigera det sista och skicka upp den har i Kota Biak, men vi orkar inte med stader langre sa vi aker nu ut med motorcyklar och driver runt on.

Med detta menas att jag inte kommer ha tillgang till internet, kanske kommer min telefon att fungera. Sa om nagon vill mig nagot ar det bara att testa ringa.

Nu drar vi och letar upp nagon vit strand och lever robinsonliv. Hej da!

Nu ar vi antligen tillbaka i Indonesien. Under en fruktansvard bakfylla (som fortfarande haller i sig) tog vi en taxi till flygplatsen i Bangkok, vi satt fast i bilkoer och rorde oss omkring 1,8 kilometer pa 45 minuter. Jag var for bakfull for att orka bry mig, men Sebastian holl pa att explodera i baksatet. Formodligen var det for att han var radd att bli kvar i Thailand en extra dag.
Vi bor nu pa ett litet guest house i Jakarta, men i morgon flyger vi till Biak, en o som tillhor Papua. Dar kommer vi antingen hyra eller kopa en varsin liten motorcykel och sedan dra omkring med dessa pa Biak. Det finns inte nagra hotell pa Biak, forutom i staden Biak. Det passar oss utmarkt da vara planbocker borjar bli tunna, och vi saknar vara hangmattor och liggunderlag. Planen ar att om vi inte hittar nagra vanliga sjalar att sova hos, sa sover vi pa nagon strand eller i djungeln.

Jag har suttit hela dagen och konverterat videoklipp till ett format som fungerar i min dator, 90 klipp fran Wat Bang Phra ska klippas ihop till ett litet klipp som senare kommer komma ut pa youtube.

Nu ska jag bara njuta av att jag ar tillbaka i Indonesien, hej da!

Typ sa har har jag och Sebastian det hela dagarna.

Bangkok är en stad som sliter på mitt psyke väldigt mycket. Taxiförare som absolut vet var ett ställe du vill till ligger när du hoppar in i taxin. Efter ett tag visar det sig att taxiföraren som antingen är halvt efterbliven eller drogad inte alls vet vart stället du vill till ligger, han säger bara ”yes” och skrattar när man frågar om han verkligen hittar, eller om han inte vet vart stället ligger. Dessutom kryllar det av försäljare och andra jobbiga personer som försöker bryta sönder psyket hos människor. Så vad tar man sig till när kroppen bygger upp ett för stort lager aggressionskänslor? Självklart åker man till en militärbas och skjuter med diverse vapen. Dessutom boostar detta personers manlighet väldigt mycket, och det kan jag behöva.

Namnet är Wat Bang Phra, ett 300 år gammalt tempel. Wat bang Phra ligger några mil utanför Bangkok, dit bara en handfull turister tar sig varje år. Förmodligen är detta ställe ett av de absolut sista oförstörda och turistanpassade platserna i Thailand.
Vi spenderade fyra dagar i detta magiska tempel, bodde och åt hos munkarna, och försökte uppföra oss som alla andra så gott vi kunde.

Det fungerar på två olika sätt här, dessa bilder visar det ena sättet. I detta hus får du välja ditt motiv du vill ha, och när du har bestämt dig får du gå till munken som visas på bilderna ovanför och fråga honom om det är okej att placera tatueringen där du vill ha den, och om den passar just dig. I mitt fall fick jag byta motiv flera gånger och även placeringen av tatueringen. Vissa motiv får bara sitta på ryggen, andra bara på benen och så vidare. När motivet är bestämt skriver munken på en lapp vilken tatuering som är bestämd och var den ska sitta, denna lapp ger du sedan till någon av de män som sitter på övervåningen och tatuerar. I detta hus finns både munkar och vanliga ”andliga” människor som tatuerar åt templet. Här kostar det en liten slant, men det är mest något symboliskt, en gåva helt enkelt.

”In the city tattoos are about beauty, here its about the meaning” var det en thailändare som sa till oss på väldigt dålig engelska. Men vad är inte detta om vackert?

Den här munken som är något av en Gud i Wat Bang Phra har tatuerat så länge att han har en skåra i tummen och nageln där hans tatueringsredskap vandrar fram och tillbaka. Han har tatuerat i nästan hela sitt liv, hur länge har vi inte riktigt fått reda på, men Sebastian har en bok som är tryckt 1986, och i den sitter han och tatuerar.
Hos denna munk fungerar det annorlunda. Hit går du och ger en gåva i form av blommor, ljus, rökelser och kanske en liten slant. När du ger denna gåva till munken, så spår han dig på något sätt och bestämmer utifrån detta vilken tatuering som passar dig.
Sebastian bestämde sig för att göra detta, men ångrade sig sedan och smet undan. Efter många timmar träffade vi ”vår” munk (han finns på bilder längre ner) igen, och denna munk frågade Sebastian om han hade gjort tatueringen. När han sa nej, tog munken med oss dit och sa att han skulle göra den. Rädd och nervös som en liten kanin som gömmer sig för en räv satt Sebastian där och hade ingen flyktväg därifrån. Det hela gick i alla fall bra, hans tatuering blev bra och han blev väldigt stolt och nöjd över att han gjorde det. Tyvärr har alla datorer här krånglat och jag har inte lyckats få upp de bästa tatueringarna på när Sebastian blir tatuerad, tiden får utvisa om de kommer upp i framtiden eller inte.

Detta är min andra och för gången den sista tatuering från Wat Bang Phra. Den ska tydligen få människor att se skönheten som finns i mig. Om ni tittar noga, så ser ni att det är geckos som parar sig, och en stor penis med ben som en hjort rider på. Varför gjorde jag denna? Mest som en protest mot munken som aldrig lät mig göra de saker jag ville göra, konstigt nog lät han mig göra denna. Min första tatuering här föreställer Rahu, och den tar bort det onda och ger styrka.

I detta rum fick vi sova, och vi fick ett kärt återseende med våra liggunderlag igen. Vi vaknade tidigt av munkarnas bönsång, något som låter väldigt fint och spirituellt.

Detta är utanför vårt rum, i rummen bredvid bodde dessa munkar.

Munken med det vänligaste leendet i världen.

Till sist en bild på ”vår” munk, varför jag kallar honom för vår är för att han tog hand om oss när vi var där. Dessutom sa hans lärare, den munk som Sebastian tatuerade sig hos, att han skulle ta oss till hans hem. Tydligen för det med väldigt mycket lycka att få följa med till en munks hem. Med hem menar jag hans föräldrahem. Det var inte långt från templet, och där bodde hans mor, hans bröder och systrar och det fanns även två döva män där som jag inte förstod var de hörde hemma, kanske var även de hans bröder. Bilden på honom är från hans mors tak, utsikten är inte helt fel.

Jag har fatt nagra kommentarer om att jag ser ut att ha gatt ner i vikt. Detta ar helt sant, jag vagde mig i dag med klader och tofflor pa, 73,5 manliga kilon. Och da har jag anda spenderat en del tid i tva stader dar jag har forsokt ata upp mig igen med hjalp av pizza. Forra gangen jag var i Thailand vagde jag 77,8 kilo, 4 kilo minus alltsa. Formodligen vagde jag under 70 kilo nar vi kom tillbaka fran djungeln, for jag var mest skinn och ben da.

Snart framover kommer ett langre inlagg om Wat Bang Phra komma upp, massa bilder och kanske aven film. Vi har filmat med mini-DV innan och darfor inte kunnat lagga upp nagot, men nu investerade jag lite pengar i en vattentat videokamera som filmar i HD, aven min van Quasimodo ska kopa en lika. Forresten sa har hans oga aterfatt sitt normala utseende igen, sa jag kan tyvarr inte mobba honom mer for att han ser ut som Quasimodo.

Hall till godo!

Da var jag ater i Thailand. Det kandes forst bara pinsamt att komma hit igen, nu nar jag har fatt uppleva Indonesien. Det gick hur som helst over i gar nar vi tog oss bort fran Bangkoks turistfyllda gator och istallet vandrade in bland labyrinterna av tempel och andra hus pa Wat Bang Phras omrade.
Vi gjorde i gar en varsin tatuering, bilden visar min tatuering under skapandefasen. Vi gav oss sjalva en valfortjant sovmorgon i dag, dels for att vi behovde det bada tva, men mest for att Sebastian har fatt nagot fel pa ogat sa det har svullnat upp till ett Quasimodo-oga. Kolla sjalv pa bilden har nedanfor.

Nu vantar mat, sedan aker vi tillbaka till WBP och fortsatter med tatuerandet.

I dag gick vi till en tatuerare och tatuerade våra guldgrävartatueringar. Jag blev nöjd, förväntade mig att tatueraren skulle vara sämre än vad han var. Sebastian å andra sidan blev inte lika nöjd, jag får inte ens lägga upp en bild på hans tatuering här. Grejen är att han ville försöka vara lite mer unik än jag, och ville ha tatueringen på sidan av insidan av foten. Pga detta var tatueraren tvungen att förminska orginalet han ritat upp, och detta slutade med en döskalle som ser ut att vara utvecklingstörd enligt Sebastian. Jag tycker att hans är fin, om än inte lika fin som min.

Här får Sebastian sin efterlängtade utvecklingstörda döskalle.

Och här kommer ännu en (två) bild som jag inte kan låta bli att lägga ut. Vi har inte några problem med att visa våra känslor, vi kan vara hårda som sten eller mjuka som mjukost. Vi är två män som är säkra på vilka vi är, helt enkelt.

För övrigt är den ena bilden där från ett fik, där jag i dag drack Kopi luwak. Ett lite speciellt kaffe, vars bönor har gått genom en indisk palmmårds matsmältningssystem.
Läs mer här:

Jag fick inte bara en tårta när jag fyllde år, jag fick även en liten kniv av Sebastian. Nu har han förstört för sig själv och gjort mig mer unik då jag har den största kniven.
Det där med att vara mest unik är något vi håller hårt på och tävlar om hela tiden. Han har fortfarande guldgrävarskägget kvar, och eftersom jag rakade av mitt är han där mer unik än jag. Men å andra sidan var det jag som hittade den största guldbiten när vi dök, så han kan gärna få ha kvar sitt guldgrävarskägg, medans mitt bara är kalimantanstäppskägg.

I dag var vi till en krokodilpark här i Balikpapan. Tanken var att vi skulle brottas med en krokodil och få det på film, men de som arbetade där var mesar och ville inte låta oss brottas med en lagomt stor krokodil. Det enda de kunde erbjuda oss var en liten fjuttig krokodil med igenbunden mun, den ville vi inte ens ta ett kort på.
Jag fick hur som helst några okej bilder, och så här kan det se ut när en krokodil på 5 meter äter en kyckling.