Jag är helt enkelt tvungen att lägga ut den här bilden, för jag kunde inte sluta skratta när jag såg den. Nog har jag gått ner i vikt här borta, inte så konstigt med tanke på att jag har levt på ris och nudlar i en halv evighet. Men den här bilden ljuger, jag har inte så där smala ben. Mina ben är nästan lika stora som Rambos i verkligheten. Hur som helst är det en rolig bild, och nog fan ska vi ha roligt på min födelsedag. Och som bilden visar, jag har fått en tårta i dag!
I dag ar det en helt vanlig dag, och under denna helt vanliga dag fyller jag 26 ar. Detta paminner mig annu en gang om att jag formodligen ar vuxen nu, och att jag har varit det ett tag. Skrammande.
Just nu slappar vi i Balikpapan, en stad med 500 000 personer som ligger vid Borneos kust. Jag bor i ett rum med AC, varmt vatten, Tv, rena lakan och all sadan lyx som jag knappt har upplevt under denna resa. Jag har formodligen tappat en hel del vikt, nagot folk har kommenterat. Detta ar ju inte alls sa konstigt da jag har levt pa ris, nudlar, agg och ibland nagon kycklingbit. Jag forsoker nu ata upp mig lite, hamburgare och pizza fyller pa fettreserverna som ater igen kommer tommas nar vi aker till Papua om nagra veckor.
Om nagra dagar flyger vi till Bangkok, mest pga den tatueringsfestival som varje ar halls i templet Wat Bang Phra. Heliga tatueringar gors av munkar, och en sadan maste vi ju ha sa klart. Dessutom har tva manader snart gatt sedan jag kom till Indonesien, och ett nytt visum behover ordnas pa den Indonesiska ambassaden i Bangkok.
For er som vill se mer bilder fran min resa, rekommenderar jag er att ga in pa , detta ar ganska uppenbart Sebastians blogg. Han har laddat upp en del bilder som jag inte har laddat upp, sa in och kolla!
Detta ar bilder fran resan upp for floden som tog oss till en liten by som fortrollade mig totalt. Mannen i den gula trojan blev en favorit som vi aven traffade senare nar vi akte tillbaka. Den sista bilden visar var vi sov nar vi stannade i en liten by pa vag upp for floden da det blev for sent for att fortsatta. Det ar alltsa en liten affar som vi sov i, och delade med familjen pa fem personer som agde affaren.
Fiske med den ena pastorn i byn.
En liten bit fran den by vi besokte och foralskade oss i letade folk efter guld. Den langa mannen med det harliga leendet larde oss allt om hur man hittar guldet. Vi dok med hjalp av bensindrivna kompressorer, vaskade och var aven till en liten back dar vi bara anvandra cyklop. Och undrar ni om vi hittade guld? Sjalvklart gjorde vi det, jag vann tavlingen mellan mig och Sebastian om att hitta den storsta.
Det har livet tog mig med storm, och vi har redan bestamt att vi ska atervanda hit efter sommaren och spendera en langre tid har, och leta efter guld. MAS PANAS!
Vi hann spendera nagra dagar och natter i djungeln ocksa, jag tanker lata bilderna tala mer an mina ord. Vi sov i hangmattor, invaderades av myror stora som katter, fick besok av apor och hade det helt enkelt jakligt bra. Tyvarr blev Sebastian sjuk nar vi var ute pa en tre dagar och tva natterstrekking, vilket syns pa en av bilderna nar vi sitter vid vattnet.
Det finns alltid tid for lek!
Morgon i byn, och den som inte tror att det kan bli kallt i regnskogen har fel. Jag fros ihjal nagra natter, och varje morgon gick jag upp och vantade pa att solen skulle ga upp strax efter sju, sa att min kropp kunde fa tillbaka lite varme.
Bilden i hangmattan tog Sebastian nar jag sov, tydligen ar det varmt och skont for min hand innanfor byxorna.
Fjadrar fran skogshona, ayam hutan.
Vart husdjur Jacob.
Nagra bybor hittade en skogskatt, som de kallade den. Sebastian ser inte ut sa dar i vanliga fall, men jag var tvungen att lagga ut bilden for jag bara alskar den.
Vad manga inte vet ar att dingon ursprungligen kommer fran Indonesien, i denna by fanns det for manga av dem och manga sag riktigt skabbiga ut.
Stjarnorna ar helt enkelt vackrare har.
Den sotaste ungen i hela byn.
Barnen fick fanta av mig och Sebastian medans alla vuxna letade efter guld.
En skon Punangubbe som gjorde slidor och handtag till vara machetas som vi kopte av en albinogubbe i Putussibau.
Allting ar helt enkelt storre har.
Vi har inte haft nagon tur i vart sokande efter dayaktatueringar. Den forsta vi traffade hade blivit blind, denna hade parkingson eller nagot liknande. Pa nasta stalle fanns det en som var duktig, men han hade varit borta i 8 manader och skulle komma hem nagra dagar efter att vi var dar.
Lortungar som leker medans mamma och pappa letar guld.
Sebastian blev som sagt sjuk, och medans han madde daligt passade jag pa att ta bilder pa honom.
Har sov vi, jag tror huset var nagot som staten hade byggt, till vad vet jag inte riktigt.
Mina fotter mot baksidan av huset vi bodde i.
Vi tog oss till ett berg fyllt av grottor, klattrade runt i fladdermusbajs och brann upp i hettan som skapas pga det nasta bild visar.
Namligen skovligen av Borneos skog, som ersatts av palmoljeodlingar.
Det ska se ut som att jag har burit upp alla dessa dunkar, men jag ar arlig och berattar att jag vaktade vaskorna.
Jag later dessa bilder tala for sig sjalva. Jag har hittat ett paradis pa denna jord, och jag kommer aka dit igen och stanna tills jag fatt nog.
Jag lever, och jag kommer under helgen ladda upp en hel del bilder som visar hur sjukt bra jag har haft det de senaste veckorna. Mitt i Borneos djungel, i en by utan telefoner och internet, ingen klocka, ingen spegel, ingenting av allt det dar onodiga. Bilder pa underbara manniskor, pa mig och Sebastian nar vi dyker efter guld med hjalp av en bensindriven kompressor. Bilder pa en natur som tar dig sa nara Avatar du kan komma.
Hall ogonen oppna!
Berau, Borneo, Indonesien.
Befinner mig i Berau just nu, en somnig liten flodstad. Vi kommer i morgon att ta en buss till en liten by upp for floden Kelai, en resa pa ca 6 timmar. Sedan forsoker vi fa tag pa nagon med en bat som kan kora oss langt langt upp for floden. Dar ska det finnas sma byar som Punanfolket bor i, tanken ar att vi ska ta oss upp till den by som ligger langst upp i floden. Allt detta kommer jag beratta om har senare, detta inlagg ar egentligen bara till for att jag ska kunna beratta for manniskorna dar hemma att jag inte kommer ha tillgang till internet ett tag framover, det kan handla om en vecka eller fler, jag vet inte an. Telefonen kommer formodligen fungera tills i overmorgon nagon gang, sedan forsvinner antagligen sandningen. Sa hall koll har, nagon dag dyker det upp massa bilder och en berattande text.
Det finns bara en manniska som kan fa ett myggbett till en cancerknol. Hypokondrikern Jonny har varit i farten igen. Jag borjade fa ont i foten for nagra dagar sedan, en smarta som kom en gang i minuten och forsvann pa nagra sekunder. Nar detta hade pagatt ett tag borjade jag fundera pa om det var en glasbit som fanns kvar i foten efter att jag gick barfota pa Bali. Tankte att den kanske vandrat inat och skulle hamna i blodomloppet. Denna teori bytte jag senare ut mot att jag hade en blodpropp i benet eller foten. Laste om det lite pa internet och tyckte att jag hade samma symptom. Sa i dag gick jag till sjukhuset for att fa ett stopp pa mina tankar. Efter att doktorn sagt att det inte var en blodpropp och efter att en rontgen visat att jag inte har nagot glas i foten fick jag istallet piller mot spasmer. Doktorn sa at mig att det inte var nagon fara, sa nu ar jag lugn och fin igen. Sa, 254000 rp fattigare gick jag darifran med annu fler piller jag inte har nagon aning om vad det ar. Nu ar det slut pa sjukhusbesok, jag drar till djungeln!
Fargen de anvander tillvarkas av sockervatten och sot fran lampolja, detta knackas sedan in med nalar som ar fastsurrade pa en pinne. Mina borneoroser blev lite ojamna och den har sina skonhetsfel, men det far jag ju rakna med nar den som gor tatueringen aldrig har gjort nagon tidigare. Sebastian tyckte att det gjorde ganska ont ett tag, vilket kanske ocksa syns pa en av bilderna.
Detta ar tatueraren i byn, som tyvarr hade blivit blind och darfor bara kunde instruera andra i hur de skulle gora for att lyckas med en tatuering. Pa en av bilderna kanner han pa nalarna eller nagot, sa att de ar vassa nog. Han var en jakligt skon gubbe i alla fall, chillade mest hela dagarna.
Detta ar grabbarna som tatuerade oss, vem vill inte lagga sig under nalen for dessa grabbar, 10 timmar efter att ha traffats forsta gangen? Den oversta bilden visar hur man vassar en nal.
Leker med ungarna i floden. Det ar javligt svart att gissa alder pa dem, de som ar 14 ar ser ut som 10 ar.
Sota sma barn kryllade det av i Sadap, har ar nagra exempel.
Floden som Ibanfolket i Sadap lever vid och av.
Batbyggen tog upp vissa av de vuxnas dagar, som borjar innan solen har gott upp. Vi sov till 07:00, och da hade de andra redan varit vaken nagon timme.
Mushjorten som levde i en bur i Sadap, fick aldrig fram varfor den fick bo dar i.
Sebastian utanfor langhuset som de bor i. I bakgrunden syns jordens skonaste gumma. Hon gick runt som ett upp- och nedvant U, kakade nagon not som man blir hog av och rokte cigg.
Buss till Sadap, med stopp for att laga nagonting.
Dags att laga punktering pa vag fran Putussibau till Pontianak. Bussarna har tre personer ombord som jobbar dar, en kor och tva haller kolla pa packning, passagerare, haller utkik efter faror, plingar genom att knacka i taket och ar aven mekaniker.
Det var 3 km vandring fran stallet dar bussen stannade till Ibanbyn vi besokte, svettigt varre med 25 kilo packning och 30 grader varmt.
Stackars jag har varit pa sjukhus tva ganger, dock ar detta gangen da jag faktiskt madde skapligt bra. Den andra gangen orkade jag inte ens sta upp.
Karaoke med ladyboys och homokillar ar fan inte helt fel.
Och avslutningsvis en till bild pa en apa.
Jag har förmodligen skrivit fler inlägg om homosexuella och ladyboys än om andra saker, och här kommer ännu ett inlägg om dessa människor. Jag hamnar av någon konstig anledning väldigt ofta i sällskap eller i närheten av homosexuella, lika så i kväll.
Jag och Sebastian satt på ett litet kaffehak och där träffade vi ett gäng människor, mestadels gaykillar men även någon tjej. Vi konverserade och de tog säkert femtio foton på oss, alla ville ha ett när de ensamma poserade framför kameran med oss. För detta är något som händer varje dag här på Borneo, folk kommer fram och vill ta kort på oss eller tillsammans med oss, eller så smygfotar de genom att låtsas skriva ett sms. Det är lite som att vara kändis faktiskt, folk ropar efter oss och knäpper kort, snart börjar de nog fråga om autografer också.
Hur som helst, vi drack drycker och efter ett tag dök två ladyboys upp och gjorde oss sällskap. På något sätt bestämde vi oss för att vi skulle till ett karaokeställe, sagt och gjort satte vi oss på deras motorcyklar och åkte dit. Vägen dit slutade i gränder som blev mörkre och mörkare, och när jag satt där på motorcykeln med en kille som tryckte sin stjärt så mycket det gick mot mitt skrev tänkte jag att vi skulle hamna i en mörk gränd och bli gruppvåldtagna. Jag blev inte våldtagen, inte Sebastian heller, utan vi kom fram till ett ställe som hette Happy Puppy Karaoke. Väl där framme berättade jag om min tanke för Sebastian, och han började skratta och berättade att han hade tänkt precis lika som jag.
Killarna och de som försökte se ut som tjejer sjöng och dansade som fan, faktiskt så sjöng de flesta av dem skapligt bra också, och den ena ladyboyen och en av killarna dansade jäkligt bra.
Efteråt fick vi en åktur genom staden Pontianak, och jag hamnade bakom samma kille som gillade att sitta tätt emot mitt skrev, och som smekte mig i handen med fingret när vi sa hej då. Jag frågade Sebastian om han gjorde samma sak på honom när de skakade hand, det gjorde han inte kan jag tala om.
En rak fråga som kräver ärliga svar, varför stöter alla dessa homograbbar på mig?
I morgon ska jag leta upp ett internethak och ladda upp lite bilder, nu är det godnatt som gäller på Kalimantan.
Pontianak, Borneo, Indonesien.
Det fanns eller finns en grupp på facebook som uppmanar Gävle kommun eller om det var vv att laga vägarna i Gävle, för tydligen ska de vara allt för gropiga. Detta höll jag till viss del med om tidigare. Nu har jag åkt buss till och från Putussibau från Pontianak, och tänker aldrig mer klaga på en väg. Vägen mellan dessa städer är inte ens värd att kalla för en väg, det är mer en cykelbana, mil efter mil utan asfalt, där det finns asfalt är det bara sporadiskt, det är mer gropar än asfalt. Ironiskt nog började Erik Hassles Bump in the road spelas när det var som värst. 14 timmar dit, och 16 timmar hem. Sebastian fick en bula i pannan efter att ha somnat och sedan slungats mot ett räcke när vi åkte i en grop. Som högs flög jag nog 20-30 cm upp i luften pga dessa gropar. Dessutom fick vi punktering en gång och höll på att krocka två gånger. Ice road truckers som visas på discovery kan gå och lägga sig, Kalimantan bus drivers är nästa grej.
Vi kom i alla fall fram till Putussibau och tog och därifrån med buss på en obefintlig väg till Sadap, hängde 4 dagar hos dessa människor som tillhör Ibanfolket. De lever i longhouse, chillar mest och har ett socialt liv som vi aldrig kan förstå oss på. Vi drack deras hemmagjorda vin, åt äckliga små hela fiskar, sköldpadda och riktigt gott vildsvin. Vi träffade tatueraren i byn, som tyvärr hade blivit blind. Tatuerad från topp till tå i princip. Eftersom vi så gärna ville ha tatueringar så instruerade han två killar som aldrig hade tatuerat förr hur de skulle göra, och sedan låg vi i två dagar under nålarna. Jag gjorde två borneorosor på baksidan av överarmarna och Sebastian gjorde en tatuering på låret. Detta gjordes alltså på det traditionella sättet, genom att knacka in dem med två pinnar. Bilder på detta kanske kommer i morgon om internet här börjar fungera ordentligt. Vi hade det jäkligt bra där borta, badade med kidsen i sjön, försökte fiska och bara var. Min Indonesiska har utvecklats sjukt mycket också, jag har lärts mig en hel del och om det fortsätter så här kommer jag inte ha några problem med språket om en månad eller två.
Till det mindre roliga. När jag kom till Bali blev jag dålig i magen, knarkade dimor och andra läkemedel som jag köpte här i Indonesien. Så fort jag slutade med medicinen så blev jag dålig igen. Jag bestämde mig i Putussibau att jag skulle gå till sjukhuset, sagt och gjort fick jag tre sorters medicin, åkte till Sadap och blev förstoppad, illamående och till sist fick jag äckligt hög feber när jag kom tillbaka till Putussibau. Låg i sängen hela dagen, hallucinerade, trodde min kropp var uppdelad och att varje del levde sitt eget liv. Mina ben drog iväg för att de frös, och armarna vet jag inte riktigt vad de gjorde. Dessutom var jag kolsvart, allt detta var jäkligt konstigt i alla fall. När min feber hade gått ner lite orkade jag ta mig till sjukhuset, där tog de prover och de kom fram till att jag hade en virusinfektion. Jag fick massa olika mediciner och mår nu mycket bättre. Dessa virus förklarar kanske varför jag varit så seg och varför jag känt mig febrig lite då och då. Jag mår hur som helst bättre nu och ingen mamma eller pappa behöver vara orolig.
Om två dagar flyger vi till Balikpapan och tar oss sedan upp till Kayanfloden där vi ska leta upp Punanfolket. Förhoppningsvis kommer de vara mindre utsatta för den moderna världen jämfört med Iban i Sadap. Vi kommer också spendera lite tid i djungeln förhoppningsvis.
I morgon kommer jag försöka ladda upp bilder och uppdatera med lite mer intima historier om vad som har hänt, nu måste jag raka av mig skägget som jag har sparat i en månad. Tänkte spara det tills jag kom hem, men insåg nu när jag kom till en stad med speglar att jag ser förjävlig ut.
Pontianak, Borneo, Indonesien. Nu börjar min resa, mitt äventyr. Jag befinner mig på ett hotellrum i Pontianak, en halvmiljonstad på den Indonesiska delen av Borneo. Efter för många timmar på en flyplats i Jakarta kom jag och Sebastian äntligen fram. I morgon tar vi en buss till Putussibau, en resa på mellan 12-20 timmar. Därefter följer olika båtfärder upp för en flod, som förhoppningsvis kommer leda oss till Ibanstammen som lever ett nomadliv i området. Där kommer vi försöka få kontakt och stanna, leva deras liv, skaffa deras tatueringar och bara vara. Planen är att vi därifrån ska ta oss ner för floden med antingen kanoter som vi köper, eller en flotte som vi bygger. Vi stannar där vi tycker det ser bra ut och försöker leva av naturen så gott det går.
